Västkusten

24 januari, 2020 at 09:09

Fördelen med västkusten är ju alltid solnedgången. Vi har blivit bättre på att inte just vara mitt i matlagningen när det är så här vackert.

Men nu är det dags för nya äventyr. Carpe Mare sätter kurs upp för Phukets västra kust, förbi Ao Kata, Karon, Patong, Bang Tao och Mai Kaoh. Stränderna lite längre norr ut på Phuket är väldigt lugna och inte alls särskilt befolkade. Några distans utanför ligger Ko Similan, ett snorkel och dykparadis. Dit går mååånga speedboats…

Som seglare är det besvärligt med Similan. Minst en om bord måste ha dykcertifikat och det måste finnas dykutrustning och ett permit. Så det där går bort för vår del. Vi siktar på Ko Surin istället, ett liknande örike lite längre norrut som dock inte är riktigt så frekventerat och inte har den här typen av regler ännu. På vägen ankras det i Kao Lak, vilket ger lite Tsunami-minnen, och på den nästan obebodda ön Ko Phra Thong.

Här finns det bara några väldigt lågmälda Eco resorts och Aet’s Beach Bar. Aet är en av de få Moken (Sea Gypsies) som har återvänt hit efter Tsunamin. Eftersom Moken antingen bor i sin husbåt eller i ett ganska provisoriskt boende på stranden drabbades dom hårt av förstörelsen 2004. Hans gamla by återuppbyggdes av hjälporganisationer men på ett sådant sätt att Moken helst inte vill bo där. Husen står väldigt tätt och långt ifrån vattnet. Hmmm…så lätt det är att det blir fel.

På vägen ut till Ko Surin ligger Richelieu Rock. En så kallad “pinnacle”. Från ca 40 meters djup reser sig en brant och smal klippa ända upp till vattenytan, mitt ute i havet. Dyk och snorkelbåtarnas paradis så klart. När vi kommer fram ligger där 5 ganska stora båtar vid två bojar. Dom slänger in sina dykare eller snorklare och hänger kvar i väntan på att dom blir klara. Då vi bara är två är det ju inte så kul att lämna en person om bord medans den andra snorklar. Kanske vi kan få hänga bakom en av dykbåtarna. Vi får väl fråga…..Jo visst, inga problem. Han slänger ett rep och binder fast oss där bak. Nu är det ju så att en stor motorbåt och en mycket mindre segelbåt rör sig olika i vind och ström. Vi väntar ganska länge för att se om detta arrangemang verkar fungera innan vi ger oss av med dingen till själva klippan. När vi därifrån tar en sista koll om Carpe Mare verkar uppföra sig, så har hon helt sonika seglat förbi dykbåten och ligger nu framför. Den vänliga grabben på dykbåten följer snällt med och binder fast repet längst fram i sin båt istället. Men det här funkar ju inte. Så kan man ju inte snorkla i lugn och ro. Men dykbåten är jättesnäll och lämnar bojen till oss. Han skall ändå bara plocka upp sina kunder och sedan köra vidare. Tack snälla!

Här är det helt fullt med olika fiskar, stora som små och i alla färger. Helt galet många! En häftig upplevelse!

Ko Surin bjuder på faktiskt ganska klart turkost vatten och kritvita stränder kantade av mörkgråa finslipade bumlingar. Det är väldigt vackert och konstigt nog inte särskilt exploaterat. Varje dag kommer en handfull speedboats med snorkelturister. En och annan större dykbåt dyker också upp för övernattning i skyddad ankring.

En av dessa dykbåtar underhåller och förvånar oss en kväll. Dom kommer in och dundrar nästan upp på revet. När dom har fattat att det är för grunt för dom att åka in där tar dom en “boj” direkt vid revkanten. Den ligger dock där som markering för själva rännan genom revet som mindre båtar kan ta. Hur tänker han egentligen? Snart draggar han och kör sedan snopet iväg med bojen hängandes i fören. Undrar vad kaptenen hade fått för introduktion där….

Även här finns det en Moken village och dom har tydligen alternativa farkoster att använda när det skall gå fort och man inte skall så långt med bara någon eller några gubbar eller gummor. Dom går som f*n!

Under turistsäsongen jobbar folk från byn som snorkelguider här i nationalparken med sina longtails. Den andra delen av året är parken och allt annat stängt här ute och Moken är själva kvar. Vid googlande på Moken lär jag mig att deras barn jämfört med andra barn har en mycket bättre syn under vatten. Deras pupiller dras ihop istället för att vidgas och dom överjävliga på att fridyka. Häftigt vad anpassning till olika miljöer kan åstadkomma.

Vad gör man då här. Jo man snorklar…..

Och så går man på konstiga små promenader längs med öde stränder…

skapar små stilleben…

och kollar i ihåliga gamla träd

Carpe Mare verkar vara väldigt attraktiv som presumptiv korallrev så båt-mage-skrubbning ingår också i dagsrutinen. Bra allround träning….

Vid det här laget har vi förflyttat oss lite närmare civilisationen igen. Ko Phayam, längst upp vid gränsen till Myanmar. Här är det lagom urbant. Här finns flera restauranger, mataffärer av något slag tror vi och förhoppningsvis en tvättomat. Och…här ligger redan tre svenska båtar i viken när vi kommer fram…..Mer om Ko Phayam i nästa avsnitt…