Verandan är klar

12 maj, 2019 at 01:37

Resan “hem” tog 40 timmar från dörr till dörr om vi definierar Malmö central som en dörr och Marsden Cove Marina som den andra dörren. Två nätter och en dag på resande fot i trång fåtölj eller ståendes i kö till pass-, säkerhets- eller tullkontroll. Hujedamej!

Och begreppet “hem” är ju också något att fundera över. Carpe Mare är ju hemma, oberoende var hon ligger. Men jag flög ju också “hem” till Sverige och var ju faktiskt hemma på Idrottsvägen i Karlskrona under ett antal veckor. Antar att detta måste vara någon form av nomadskap….

Carpe Mare ligger nu i Marsden Cove Marina, längst ner vid flodmynningen. Segelmakaren ville provsegla sina alster innan han tog betalt vilket ju är himla schysst. Skepparen tyckte då att det tog emot att flytta upp i floden igen så han blev kvar nära havet. Att Serenity ligger mittemot på bryggan här gör att beslutet att stanna blir lätt. Alltid gott med trevliga grannar.

Och nu äntligen är “verandan” klar. Det tog en evinnerlig tid men det blev himla bra. Jämfört med den gamla sprayhooden och biminin som var sydda i Sverige är detta något helt annat. Även “stackpacken” för storseglet är riktigt bra. Canvasgrejerna är robusta, med dubbla lager lite här och var, allt är kantsytt och väldigt välgjort. Även “glaset” är tjockare. Dom kan det där med väder här nere. Verandan kommer att vara lyxig i soliga trakter med solskydden nedrullade och väldigt trevlig vid regn, blåst och svensk kyla med glasen nedrullade. Så vi kan helt klart rekommendera Canvas and Covers i Whangarei, även om man skall räkna med en hel del tidsoptimism i planeringen.

Stackpack och dubbla försegel med grå canvas som UV skydd. Snyggt va?

Och när nu allt canvas är nytt, grått och snyggt så händer det här….Nåja

Jag tycker att skepparen har varit lite snål med sina bilder i senaste inlägget, så därför kommer här lite till om tiden i Whangarei, på Riverside Drive Marina “on the hard”.

Så här såg proppeluren och botten ut efter tre månaders stillaliggande i näringsrikt vatten uppe i floden. Som synes är coppercoat bra mot det mesta men mindre bra mot snäckor och propellern var obehandlad. Och se så bra det blev efter att armmusklerna har gjort sitt i en vecka eller så. Propellern har för första gången fått sig en hinna propspeed över huvudet. Få se om det hjälper lika bra som det är dyrt….

Här ser man “motormännen” från Whangarei Marin services i full gång. Bordet och soffan är undanröjt, motorn hänger i en fiffig liten anordning och så får den pedikyr eller snarare fotamputation och proteser. Det går geschwint och väldigt proffsigt. Sedan är det bara resten kvar för skepparen att fixa. Bord och soffa tillbaka och lite sånt smått och gott.

Fritiden på uppläggningsplatsen fylls sedan med eldjonglering som vi såg i förra inlägget, men framförallt med spontana musikaliska sammankomster av varierande kvalitet, men alltid med stort engagemang och inlevelse. Många långseglare har någon musikalisk talang och lyckas på ett obegripligt sätt stuva ner små och större musikinstrument i sina farkoster. Lisa lirkar fram ett keyboard ur gömmorna på sin inte onödigt stora Express. Ukulele är ett populärt instrument då det är lättstuvat. Men lite förvånad blir ju skepparen när någon kommer dragandes med en cello. Pelle från Loupan spelar på en ihopfällbar gitarr. Den musikaliska bakgrunden varierar mellan mångårigt spelande i symfoniorkester till – skulle vilja kunna men har inte riktigt lärt mig ännu. Även ledning och styrning av musicerandet är en intressant upplevelse. Organisationen är i sin natur platt som en pannkaka och styrningen uppkommer av en och annan bubbla i pannkakan som pyser lite mer. Beroende vilka bubbla som pyser så kan det övas på väldigt olika musikstilar. Men gött blir det och roligt har dom och publiken uppskattar underhållningen. Hur många olika nationer som är inblandade i musikframställningen vill jag inte ens försöka räkna på. Oftast representerar en person flera länder då man har en födelseort, ett pass men har bott någon annanstans i många år och båten har den flaggan.

Så mycket till skepparens ensamma tid “on the hard”.

Hemfararen har börjat vända rätt på dygnet, sista tvätten är tvättad och sista handlingen genomförd. Just nu viner det kuling där ute av ett lågtryck som rullar förbi. När det har passerat så är det dags att ge sig iväg. Måndag lämnar nog ett tiotal båtar här från Marsden Cove och säkert ett trettiotal båtar från Opua. Vissa siktar på Fiji, några på Tonga och andra på New Caledonia eller Australien. Det blir nog trångt på startlinjen…..

6-7 dagar räknar vi med att det tar till Nouméa i New Caledonia. Tanken är att skriva en trudelutt varje dag. Lite pirrigt är det allt efter så många månader “iland”.