Roadtrip vecka 4

16 februari, 2019 at 00:23

New Zealand: Mavora lakes, Milford Sound, Te Anau, Doubtful Sound, Invercargil, Dunedin, Boulders beach

En annan typ av camping hittar vi vid Mavora lakes. Hit leder återigen bara en lång grusväg och man kan försöka ta sig vidare till en “hut” via en 4wd väg. Campingen är jättestor med bara enstaka “longdrop” toaletter som facilitet. Då tänker man ju att det skulle vara ganska tomt. Kanske en och annan fiskare. Här hittar vi en grupp med hästfolk, med hästsläp och allt. En hage bredvid är ju naturligtvis lämplig. Dom tar sig ut hit för att rida ut i vildmarken. Ett annat hörn är fullt med motorkrossare och några har små eller stora quaddar. Fiskarna finns dom också med och utan båt på trailer. Vandrare naturligtvis också. Några enstaka sådana som vi har också hittat hit men dom är undantaget. Ja….campingar är vääääldigt olika.

Skepparen vill så klart testa att ta sig vidare till “hutten” men pölarna på vägen blir djupare och djupare allt eftersom. Bästa sättet att testa är att kolla om vattnet når upp till knäna eller inte. Vad gör man inte allt som copilot och hustru.

Det är klokt och vist att ge sig och vända, om man inte är säker på utgången av en pölgenomfart.

Efter denna remota vistelse är det dags för lite gammalt hederligt turistande. Milford sound here we come. Så många fina vyer på väg upp dit…..

Självaste soundet.

Ett av dom häftigaste vattenfall som besättningen har skådat. Och det är ett rätt bra betyg.

Och några “Mirror Lakes” till på väg tillbaka.

Och såhär ser det ut egentligen….

NZ bjuder på jättemycket vacker natur men vår skandinaviska granne Norge slår det nog inte i fjord-tävlingen, eller? Den andra “sounden” som är något så när tillgänglig är Doubtful sound men här krävs det en organiserad tour med först båt över en sjö, följd av buss över ett pass och slutligen båtfärd ute i fjorden. Besättningen beslutar att bita i detta dyra äpplet. Once in a lifetime. Den första färjan går 07.15. Uhhh så tidigt, kallt och dimmigt men ahhhh så vackert med alla molntussar som slingrar sig kvar i skrevorna. Passet är brant och Volvo bussen är sisådär 35 år gammal och stönar och knakar. Bilderna talar för sig själv.

Halvvägs ut i fjorden siktas en katamaran. Lite på skoj gissar vi att det är Begonia. Dom har vi träffat i Tonga, dom seglade till Minerva samma dag som vi, var i Opua och senare i Whangarei. I Wellington snubblade vi över varandra. Dom seglandes och vi bilandes och färjandes. Då skulle dom segla över till sydön men ändå ner till Doubtful sound? Och så klart är det verkligen Begonia som kommer emot oss. Vi ropar upp dom från turbåtens VHF och hälsar dom välkommen till soundet. Ser ni den lilla, lilla vita pricken framför det höga berget nedan? Dom berättar att dom klär sig som biodlare för att inte bli ätna levande av sandflys. Så kul och osannolikt!

Nu får det vara nog med fjordar, vattenfall och berg med slingriga vägar. By by Fjordland, Deep South nästa. Här är det platt som en pannkaka och sandiga stränder med kalkiga klippor.

New Zealand sydligaste punkt ligger ett stycke utanför Invercargil och heter Bluff. Den här skylten måste man fotografera sägs det. Ser ni lilla fyren nedanför?

Dom flesta kör bara förbi Invercargil. Till och med guiderna man läser säger att det är det bästa man kan göra. Men vi skall faktiskt lyxa till livet här. Blåbäret har nämligen bott här i många år. Sam som sålde bilen till oss är uppvuxen här och Blåbäret har funnits i familjen länge. Louis, Sams mor, följer sin gamla bils framfart på vår blogg och bjuder oss på säng med eget badrum!!! mat och tvätt. Ojojoj så härligt. Vi fick en familj när vi köpte en bil.

Hennes grannar föder upp och räddar fåglar så dom måste ju besökas. Älsklings Kererun kommer och säger go morgon.

Och en av teenager Kaka papegojorna flirtar med skepparen. Dom här är lika busiga och intelligenta som Kea papegojorna men mycket mycket mera sällsynta. Här får vi privilegiet att möta en hel familj, mamma, pappa och två tonåringar samt tre ägg. Tack för både boende lyxen och Kaka mötet, Lois och bushhaven. Blåbäret hälsar!

The Catlins, kallar man området öster om Invercargil där vackra stränder avlöser klippor och det bebos av sälar, sjölejon och den sällsynta yellow eyed penguin. Tyvärr är det en dag med ösregn och snålblåst så stränderna är inte lockande alls. Det blir ett grottbesök med blöta fötter. Alltid lika roligt med vatten i grottor men dom där djuren glänser med sin frånvaro.

En yellow eyed pinguin skulle man ju vilja se ändå. Dom letar mat i havet på dagarna och sover i små gömställen på nätterna så man måste vänta på dom i skymning eller gryning när dom skuttar upp eller ner i vattnet. Första pinguinstället passerades vid lunch så det var ju dålig timing. I Nuggets point, dit vi anländer vid fem snåret, står man i ett sånt här gömställe och stirrar ner på stranden. Och förretsen, när är det skymning egentligen. Det står, best viewing time after 4pm. Hmmm….

En dryg timme i ett kallt och dragigt litet hus utan middag i magen och ingen pingis what so ever. Nu får det vara… dom är ganska små och oansenliga ändå…..

I Dunedin råder gamla skottska anor. Ungarna har skotskrutig skoluniform och saker har konstiga skotska namn. På halvön utanför häckar Albatross, den enda häckningsplatsen på ett fastland i hela världen. Annars bor dom mest nära sydpolen på dom öarna som finns där nere i roaring fourties och screaming fifties. Här på södra NZ är det lite varmt tycker dom så dom får en liten spraydusch uppställda vid boet som svalka. Häftiga fåglar. Ser ni lilla pluttungen bredvid? Den väger 12 kilo när den är klar.

3 meter mellan vingspetsarna….

En sista liten avstickare till Boulder Beach. Här ligger klotrunda stora stenar i mängder. Någon typ av kemisk reaktion med kristaller får vi lära oss och att man inte riktigt vet varför. Mystiskt….

På måndag går färjan tillbaka till Nordön och på fredag kommer segelmakaren. Ska bli skönt att komma hem till Carpe Mare.