Very sharky around here…

24 juni, 2019 at 03:26

En plym i huvudet? Nej…medvindsegling med parasailor sittandes på pullpiten i solsken. Så här kan ju segling också vara. Bra att bli påmind om det.

Strax norr om Mackay ligger dom välkända Whitsundays. Det är ett gäng öar som mest är nationalpark, buskig vegetation omväxlande med mer eller mindre vita stränder. I mitten av Whitsundays ligger Hamilton Island. Där finns en “upper class resort” och höghus vid stranden. Grannön, på andra sidan sundet tjänstgör som golfbana. Där finns även en marina men den tar betalt så det förslår. 1000 SEK natten kostar det. Ankrar man någonstans på dinghyavstånd så tar dom 150 SEK per TIMME att lägga dingen vid dinghydocken. Ja ni fattar. Det seglar vi förbi. Vi siktar på Shaw Island istället. På AIS:en dyker Serengeti upp. En båt som har legat i Whangarei samtidigt med oss länge. För långt för att ropa upp dom på VHF. Dom verkar dock styra till samma ställe som vi. Kul! Och när man kan titta runt hörnet in i viken så ligger där också Ultimo och Arkouda. Det blir en reunion potlock på Arkouda. Jätteroligt!

På nästa ö, Lindeman, skall det finnas ett walking track, men den visar sig vara igenväxt och stängd. Det är inte heller särskilt lockande att jobba sig igenom undervegetationen i detta land, med spindlar och ormar och sånt. Så det blir ingen promenad helt enkelt. I gengäld bjuder ön på exotiskt kakaduande och kuckelurande fågelliv och en dugong på jakt efter middag i solnedgången. Här nedan skulle dugongen komma upp och andas och bli fotograferad men den valde att andas på andra sidan båten. Jädrans!

Nästa dag går färden runt hörnet till Whitehaven beach, den finast av stränder i Whitsundays. Och som synes så lever den upp till sitt namn. Här är det “crowded” har vi fått veta från Australiensare som brukar segla i området. Och visst, här ligger kanske 7 segelbåtar och 2-3 turistbåtar men “crowded” vet jag inte om man kan kalla det. Dom borde testa Stockholms eller Göteborgs skärgård i juli….

En och annan tar sig hit med sjöflygplan, vilket ju är lite annorlunda. “Kom så tar vi lilla shoppingplanet till stranden”…

Här vågar man sig i alla fall på ett bad. Det första sedan New Caledonia. Frågar man “the locals” om hur dom gör med badandet när dom är ute med båten så får man följande svar: “aldrig från båten, inte om vattnet är grumligt, aldrig i skymning eller gryning, snorkling på revet i klart vatten, bara i stingersuit även om det inte är säsong för “stingers”. It’s to risky”. Det är inte lättbadat med andra ord. Men vågar turistbåtarna fösa in sin kunder så måste det ju vara lugnt. Ja och här är det klart vatten, mitt på dagen och grunt. Whitehaven beach är nog också avkrokodilifierad, hoppas man ju.

Hayman Island har också rekommenderats så där får det bli den sista ankringen i Whitsundays innan resan går vidare mot Townsville. Här ligger bojarna tätt och dom skall man använda när det är koralligt. Men det rullar och har sig så in i bengen. Strömmen drar hit och dit och vinden åt ett annat håll. Här kommer det inte bli någon vettig nattsömn. Ett gäng manta rockor silar i sig sin lunch strax under vattenytan. Häftigt!

Men vi drar vidare. Nästa anhalt nås inte före solnedgång men det är en enkel vik att ankra i. Så får det bli. Två dagar i rad blir det ankring i solnedgången eller i första månljuset och landstigning för en bensträckare är inte möjligt.

Dag tre är Cape Bowling Green målet för dagen. En platt sandrevel, 25 km lång som man kan ankra bakom. “The locals” kör ut här med sin fyrhjuling för att fiska från yttersta udden. På frågan om det går bra att ta ett dopp här så avråder dom bestämt. “To sharky . More buddys are taken by sharks than crocs around here.” Okey! Det får bli en dusch på akterdäck efter strandpromenaden….

Han här nedan ankrar lite bakom Carpe Mare. Typisk autraliensisk fiskebåt. Han rensar säkert ett och annat här ikväll. Very sharky indeed!

Townsville är mötesplatsen med nya gasten. Allt funkar perfekt med buss från Cairns och så. Skepparen hinner till och med laga VHF:en och watermakern. Glappkontakt i båda visar det sig. Kockan fixar lite färskvaror och Carpe Mare får sig en avspolning. Grannbåten i marinan heter Winili och visar sig ha varit svensk. Nuvarande ägaren köpte den för 5 år sedan från ett svenskt par som hade seglat den från Sverige till Mackay. Han ger oss sitt visitkort och erbjuder att skjutsa oss om vi behöver ta oss någonstans. Dom är trevliga, Autraliensarna.

Som bensträckare för hela besättningen avslutas Townsville-vistelsen med en topptur upp på Castle Rock. Magnetic Island nästa….