Whangarei, New Zealand

Att vara tillbaka i Whangarei och bo i båten istället för bilen, är rena himmelriket. Men nu är det tid för båtprojekt på allvar. Kan det verkligen vara så mycket som behöver lagas och fixas tänker ni kanske, och jag skall helt ärligt säga, så tänkte jag också innan vi la loss. Allting går sönder eller hotar att gå sönder och då måste det ju fixas innan det verkligen går sönder. För är man där ute på havet eller vid en öde, eller halv-öde, ö så bör ju saker och ting fungera. Skepparen har ordet en liten stund: Vad är det du pysslar med egentligen?

”Just nu letar jag efter en ny propeller och impeller till utombordaren för den gamla är sleten och skev.” Han sitter vid datorn och googlar… ”Jag beställer en led och lagring till hydrogeneratorn och har lämnat delar till en mekanisk verkstad för vissa förbättringar och nya bussningar.” Nästa projekt är power divern / Hookah pumpen. Den skall tas isär för där är det något vajsing med kolhållarna. De smälter och deformeras när man dyker lite längre. Watermakern har hicka när man startar upp den. Den får förmodligen luft i fel strupe och då får den högt tryck. Det är inte bra i längden. Den skall få en avluftarventil. Barbords toppvant har någon under resan kraschat in i, oklart när, det behöver ersättas med ett nytt. Två kardeler har små jack. Det är många beställningar som har gjorts på nätet. Kranar till toaletterna, nya fall och mycket annat smått och gott. Riggaren kommer att fixa med nya skot till dom nya seglen. Han har också varit här och satt en till furler. Därefter har segelmakaren mätt upp det nya förseglet.

På motorn har skepparen demonterat ett avgasknä som behöver en ny nippel. Det är hos en svetsare. Det gamla reservknät skall också svetsas och nipplas så det kan fungera som reserv.

Den gamla impellerpumpen på motorn som skepparen tänkte renovera fick en palliativ diagnos och en ny pump finns någonstans i posten eller tullen på väg från England.

Det är för långt till Maskinbolaget i Mörrum så skepparen har hittat den lokala Massey Ferguson traktor mannen i Whangarei. Han är lika trevlig som kollegan i Mörrum. Alla reservdelar är genomgångna och sådana som har använts på vägen hit skall ersättas. För det behöver man riva upp alla förråd som finns under gästkojen. Mysigt!

Skepparen har börjat demontera ankarspelet men konstaterat att det inte går att komma åt dom delarna som behöver ersättas. Kilspåret i axeln är deformerat. Ett nytt kostar skjortan och vi vill inte köpa fler grejer nu. Det får vara med ett tag till helt enkelt. Vaterstaget har varit hos en annan mekanisk verkstad för uträtning. Dom har också kapat en nygammal kättingrulle till rätt längd. Allt detta har skepparen först demonterat och sedan satt tillbaka. Ankarna har lämnats och hämtats på omgalvanisering och åter satts på sina platser med nya rullar och allt sånt.

VHF antennen har tagits ner från masttoppen, lämnats hos en tekniker som inte hittade något fel. Han satte dock dit nya kopplingar och skepparen fick löda en koppling hängande i sin sele i masttoppen. Finelektronik på hög nivå.

Transportstyrelsen har tagit upp en del tid och energi genom sitt påfund att göra om Carpe Mare från skepp till båt med tillhörande pappersarbete, nytt callsign och sånt. Hittills har det dock, tack vare en vänligt sinnad handläggare, inte kostat något och gått smidigare än förväntat.

För övrigt är det en toalett som läcker….nähäää! Det brukar ju aldrig hända.

Ute på det stora havet ser det ut så här. Detta är den krabaten som bildades i Omas kölvatten. Oma har ni förmodligen hört talas om, då hen översvämmade Australiens kust.

Och skepparen ser ut så här på morgonen….

En första betraktelse är hur kort tid den vita mannen egentligen har varit aktiv här på denna ö. Man kan nog lite grovt räkna att 1840, då engelsmännen skev kontrakt med Maorierna är startskottet för en signifikant invandring. Det är mindre än 200 år sedan. Maorierna fanns på ön sedan 1300 talet. På dessa 150-200 år har man lyckats avverka stora mängder av den nativa skogen, decimerat Maorierna till en bråkdel och introducerat en massa djur och plantor som inte hör hit och därmed nästan utrotat endemiska arter. Hmmmm… Nu för tiden jobbas det hårt med att återställa både det ena och det andra men det är inte det lättaste minsann.

En annan betraktelse om New Zealand är följande: Det är oerhört rent överallt. Inget skräp, tuggummi eller tomburkar någonstans. Och det som är konstigt är att det inte heller finns offentliga papperskorgar på många ställen. Man utbildar folk till att ta med sig sitt skräp hem och folk gör det. ”Be a tidy Kiwi” är parollen. Tänkvärt!