New Zealand: Kaikoura, Picton, Koitiata, Mount Taranaki, Piopio

Nu är besättningen ganska trött på roadtrip och dess vedermödor. Att det blåser iskalla vindar från söder gör inte saken bättre. Hem till varma Northland och Carpe Mare står i sinnet.

Några stop på vägen får det ju ändå bli. I Kaikoura kan man se spermwhale om man har tur, men inte idag i denna oroliga sjö. Däremot är klipporna alldeles vita och taggiga och fulla med sälar eller sjölejon eller vad det nu är. Söta är dom i alla fall.

Och även om stränderna här är väldigt förskonade från plast och annat urbant avfall så är det helt otroligt hur mycket drivved som spolas iland. Någon har haft kul med att bygga en koja.

Färjan över sundet är bokad. Bara en natt kvar på sydön. Så här ser camping vardagen ut. Lyckans ost har fått tag på en plats med ett picknickbord. Det gör livet lättare. Det blåser som vanligt så matlagningen på lilla gasolspisen får ske mellan bildörrarna och i lä bakom skepparens lekamen.

När färjan spyr ut sitt innehåll på nordöns kust är klockan redan ganska mycket men nu skall det köras ett stycke till. Ett sent stopp på ett litet ställe direkt vid stranden bjuder nästa morgon på denna utsikt. Svart strand, helt översållad med stora stockar drivved. Ett otroligt landskap. Havet är mäktigt runt kusterna här.

”The locals” använder stranden som vedlager. Man åker bara ut med sina lilla quad och kapar sig några rejäla bitar. Vips är brasan klar. Praktiskt, eller hur?

Vägen upp mot norr leder denna gången längs med västkusten där Mount Taranaki sjuter upp ur det annars platta landskapet som en perfekt kon. Egmont national park försöker bli lika populär som Tongariro. Man kan göra en ”crossing” eller en ”around the mountain”. Besättningen väljer en två timmars variant med fina vyer på bergets topp och ner i dalen. Tyvärr har det lagt sig ett moln i vägen för dom flesta vyerna men det gör vandringen skuggig och sval.

Stigen leder genom vacker gammal trollskog med mossa hängandes från grenarna via en miljon trappsteg upp till en utsiktspunkt. Vi är ganska bra på uppförsbacke nuförtiden. Bara dom norska ungdomarna springer ifrån oss. Stigen på bilden nedan leder längs med en ”ridge”. Det stupar brant ner på båda sidorna. Lite kusligt!

Vyn upp till bergets topp är ju ganska grå men med det vackra gräset och svalorna i förgrunden blir det en bra avslutning trots allt.

Sista natten med blåbäret som hem, i samhället med det lustiga namnet Piopio, har vi sällskap av den här fantastiska gamla campervanen. Med balkong och vedkamin och allt. Den rullar nog inte längre men den skulle man ju velat bo i.

På vägen genom Auckland hämtas den servade livflotten och Epirben. Ojojoj så dyrt för något man helst vill slippa använda.

Hemma i Whangarei är faktiskt allt på sin plats, inga otrevliga överraskningar. Stora tvättdagen är avklarad. Riggaren dyker upp och lämnar dom sista delarna till det nya förstaget. Snart kommer segelmakaren och mäter upp för det nya förseglet. På söndag får vi en släng av cyklonen Oma som har plågat Australiens kust med översvämningar och blåst men det verkar inte bli så farligt här.