New Zealand: Whangarei, Bethels Beach, Coromandel, Rotorua, Tongariro, Matamata

Nu ska nordön upptäckas tillsammans med ”di unge” och pluttan. Så här ser rutten ut. Carpe Mare ligger i Whangarei upp i en flod i en liten trevlig marina (Town Basin Marina) så därifrån utgår expeditionen.

Lets go!

Första anhalten är Bethels Beach, väster om Auckland. Här omkring finns Aucklands surfbeachar och en himla massa vacker natur.  Waitakere Ranges är fullt med gamla Kauri träd. Dom är unika för New Zealand. All vandrande tourism har släpat hit bakterier och svampar från andra länder som dessa träd inte riktigt vet vad dom skall göra med eftersom dom i alla sina långa levnadsår aldrig har träffat på något liknande. Så blir det när man växer upp på en isolerad plats. I alla fall håller dom på att insjukna och dö och staten har därför stängt många vandringsleder och i andra måste man desinficera skorna på väg in och ut. Men det finns mycket kvar att uppleva.

Själva Bethels Beach är storslagen, framförallt i kvällssolen. Svart sand, saltdis som drar in från vågorna och en och annan grotta. Mycket vackert och bara några minuters promenad från vår lilla mysiga stuga från AirBnB.

Nästgårds ligger också en sjö som man tar sig till genom att promenera över en gigantisk svart sanddyna. Vilket annorlunda landskap. Efter en 20 minuters promenad stapplandes i den mjuka sanden hittar man ett litet hus mitt ute i ingenstans. En toalett…med fina grafittimålningar på. New Zealand har gjort stora insatser för att ge alla campare och backpackers möjlighet att uppleva naturen utan att man för den delen ska behöva snubbla över toapapper och tillbehör lite här och var. Snyggt jobbat!

Hiken går sedan runt den lilla sjön och i andra ändan finns så klart ett vattenfall. Ett mycket fint sådant med flera nivåer och många små pooler att välja bland …..

… om man är sugen på ett svalkande dopp.

Pluttan uppskattar nog mest alla trappsteg upp och ner från altanen i stugan och den blöta leken med vattenslangen. Jätteroligt!

Coromandel halvön skall vara vild och vacker säger alla. Dit går färden härnäst. Vädret är fortfarande i trotsåldern och skickar vind och regn på det lilla resesällskapet men här låter sig ingen stoppas av lite blöta och kyla.

Hotwater beach är något som står högt på listan över sevärdheter i alla guider. Vid lågvatten sipprar det fram hett vatten och då menar jag hett, ur sanden på en del ställen. Grejen är att gräva en grop så att lite havsvatten blandar sig med det heta och sedan ligger man där och småkokar en stund. På håll ser det ut som en koloni markhäckande fåglar som sitter på sina reden. Di gamle och pluttan provar på denna företeelse en stund medans di unge vaktar väskorna och skrattar över åsynen. Mycket märklig upplevelse.

Den andra ”must do” attraktionen på Coromandel är Cathedral cove. En vacker promenad längs en kust med vita klippor leder till en strand där man måste gå igenom en hög tunnel för att komma till nästa strand. Vackert och annorlunda, men även här är det lite för mycket folk.

Pluttan gillar mest måsarna…..

Farmor vaktar vid vattenbrynet….

Och di unge tar en vattenfalls dusch av modell iskall smal stråle efter ett kanske ännu kallare bad.

När dagarna på Coromandel är slut är nästa anhalt Rotorua. Dit är dock vägen lång så det beslutas om ett pitstop med hike, så klart. Den före detta guldgruvan Karangahake ligger halvvägs. Här går man längs gruvans räls och genom en del gruvgångar. På vägen bjuder fönster i tunnlarna på en fantastiskt utsikt på forsen, hängbroarna och dom branta bergen.

Titta!

I trakten kring Rotorua är jordens inre väldigt nära ytan och pyser ut sin hetta lite här och var. Geothermisk aktivitet kallas det på fikonspråk. Det luktar lite som Mörrums bruk i fel vind så man känner sig som hemma. Små bubblande sjöar, kokande lervälling eller bara het ånga ur ett hål går att hitta i en park i stan men också lite överallt i folks trädgårdar. Man kan betala inträde för att titta på en geysir och färggladare bubblande sjöar men det röstas ner.

Di unge är äventyrliga och bokar in sig på en riverrafting där man i slutet kastas ner för ett 7 meters vattenfall. Pluttan får hålla till godo med di gamle så länge.

New Zealändare kallas sig själva för Kiwis efter den för landet unika lite lustiga fågeln. Man möter varningsskyltar vid vägarna men det är inte lätt att få se en Kiwi i det fria eftersom dom är nattaktiva. Här i Rotorua kan man besöka ett ”nocturnal shed” där Kiwisarna har vänt på dygnet och man kan beskåda dom när dom vandrar runt och petar i marken med sin långa, långa näbb. Pluttan är inte jätteimponerad.

Efter den här bubblande och stinkande geothermiska upplevelsen drar sällskapet vidare till Tongariro national park. Här är det vulkaner som dominerar bilden. Den ena är ju som sagt välkänd från Sagan om Ringen som Mount Doom. Är man en väldigt spänstig och hurtfrisk resenär så går man tvärs över ”ridgen” på en hike som kallas ”Tongariro alpine crossing”. 20 km i alpin terräng på upp till dryga 2000 meters höjd är inget för det här sällskapet, men en liten liten bit kan man ju gå i alla fall.

Dagen bjuder på isande vindar, hagel och lågt flygande moln som överraskar mitt på stigen. Men det är kul så länge det varar.

För att gå ett steg längre på Sagan om Ringen-stigen besöks Mangawhero Falls. Här fångade Gollum sin fisk och plaskade runt i forsen och under fallet. En walk som passar pluttan. 300m/5 min. Men ack så kallt det är.

Ser ni di unge där uppe bredvid fallet?

Skepparen tror nog att solglasögon uppe på huvudet fungerar lika bra som en mössa.

Nära inpå går hiken till Waitonga falls. Den har di gamle ju redan gjort en gång när dom hämtade bilen men det går ju att göra en gång till. Klättrar man upp ett stycke till mot fallet, belönas man med två mycket vackra och grönskande bonus fall.

Nu kan vi ju det här med hikandet vid det här laget så det är väl lika bra att köra en till. Whakapapa (uttalas fackapapa…) är utgångspunkten. Födelsedagen till ära har vädret bestämt sig för sommartemperaturer. En helt annan upplevelse än för två dagar sedan. Med Mount Doom, som på riktigt heter Mount Ngauruhoe på den ena sidan och Mount Ruapehu på den andra, går stigen som omväxling genom ett kargt och torrt landskap. Storslaget.

Mat och sov klockan ringer oavsett vilket, punktligt och tydligt.

Naturligtvis, vad annars, hittar man ett fantastiskt vattenfall på halva vägen.

Från Tongariro nationalpark till Aucklands flygplats är det ganska långt. Vad kan man hitta på för att bryta upp vägen i mindre bitar? I närheten av Matamata bor Hobbitarna. Har vi nu sett Mount Doom och Gollums vattenfall så måste Hobbiton besökas. Di gamle fegar ur och tar sig an ytterligare ett vattenfall under tiden. New Zealands högsta by the way. Wairere Falls.

Di unge myser ner sig i Hobbitarnas miljöer och dricker en pint på ”The Green Dragon” innan det är dags att vända hem till svensk vinter och jul.

Trevlig hemresa!