(eller helvetet med katabatiska vindar)

Loch a Choire, Loch Aline, Muck, Rum, Loch Scavaig på Isle of Skye, Loch Maddy och Tabert på Harris och Lewis, Staffin på Skye

Efter två nätter i två olika skyddade ”lochs” kastar sig Carpe Mare med besättning ut i dom vilda vattnen mellan Hebriderna. Först ”Small Isles” som ligger söder om Isle of Skye. Dom heter Muck, Eigg, Rum och Canna. Muck ser ut att ha en vik som borde vara skyddad för den kraftiga sydvästliga vinden som ju, i normalfall och så även idag, råder i området. Men tji för det. Det blåser småspik på ankringen och verkar helt omöjligt att ta sig iland med dingen. Hmmm… Grannön Rum är hög och viken där kanske är lite lugnare. Dit tar vi oss! Där är det väl hyfsat till att börja med, men så fort dagen går mot sitt slut och solen, var den nu befinner sig, går ner blir det helt galet med byvindar ner för dom branta bergssluttningarna. 12-17m/s halva natten. Då blir det inte så värst mycket nattsömn. Nästa dag har det lugnat ner sig och är faktiskt uppehåll. Att ta dingen iland är är en utmaning i sig, tidvatten på 2-3 meter där fastbindasnöret inte skall vara under vatten när man kommer tillbaka, gammal trappa som vid lågvatten är hal som fanken…

På Rum har någon excentrisk herre byggt sig ett slott, ett jättestort sådant som han dock övergav när han märkte att myggen eller kanske snarare knotten är en plåga här på somrarna. Så slottet är till salu! Det finns många lustiga byggnader man skulle kunna köpa sig … visst renoveringsbehov men mycket potential.

Vackert och vilt…

En lugnare ankring är det besättningen längtar efter. Valet faller på Loch Scavaig, den vackraste viken på Skye. Det är lite spännande att se om den funkar. Ankringen är trång, man kryper in bakom en liten kobbe och bakom ligger Skyes högsta berg, en sjö och ett magnifikt vattenfall. Yes! Det är platt vatten och vinden hittar inte in här. Imorgon, när det klarnar upp blir det upptäcktsfärd på land.

Men oj så fel man kan ha! På natten skickar dom höga bergen bakom båten ner helt galna fallvindar. Ylandet hörs en bra bit innan själva vinden når båten. Det är inte långt till bergsväggen bakom om ankaret skulle slita sig. Ojojoj…Skrajsigt värre! Här stannar vi inte en natt till även om det säkert är fantastiskt vackert utan dimmoln.

Mot förmodan blir det en fin platt segling över den beryktade ”Minch” mellan inre och yttre Hebriderna. Här strömmar tidvattnet med hög fart så det gäller att tima rätt.

I Loch Maddy, på North Uist, finns inga som helst berg i närheten, landet runt ankringen är platt som en pannkaka. Inga katabatiska vindar! En hel natts ostörd och trygg sömn, tack!

Sedan får det bli Tarbert, på Harris. Harris och Lewis är egentligen bara en ö där den södra delen heter Harris och den norra Lewis. Ni som har läst Peter Mays deckare känner igen er här.

I Tarbert är det inte långt till Whiskyn…och…solen skiner…det är varmt! Halleluja! Värmeböljan har hittat ända upp hit!

Hyrbil runt Harris och Lewis får det bli! Den här är billigast och man kan vara lite inkognito.

Butt of Lewis är naturligtvis ett måste att besöka. Märkligt att det heter ”butt” när det är det översta ändan av ön, men vad vet jag om skotsk nomenklatur. Här är vackert med olika fåglar som häckar bland rosa blommor, branta klippor, naturligtvis blåst och ström utanför.

Rödfotade grisslor är ju faktiskt lite näpna.

Här och där ligger en fantastiskt vacker strand insprängt i den steniga kusten. 10 grader i vattnet….

Även Hebriderna har sina stencirklar: Calanais Standing Stones. Alltid lika fascinerande att man fortfarande inte riktigt vet varför och till vad dessa massiva stenar ställdes upp.

I Peter Mays böcker, som vi såklart har studerat nyligen, berättas det om ”blackhouse och whitehouse”. Svarthus är den gamla formen av hus som byggdes av stenar, utan fönster och med ett halmtak där röken från torvelden sipprade igenom. Det blev varmt men oj så rökigt det måste ha varit. Dom sista av dessa husen beboddes i mitten på 1900 talet och husrester finns lite överallt på vägen. Whitehouse kallas dom modernare, vitputsade husen.

En hyfsat komplett Broch går också att beskåda. Som tidigare nämnt har dom dubbla väggar. I den här finns trappan mellan väggarna kvar.

På västsidan av Harris kan man hitta ett par långa vita sandstränder. Luskentyre Beach är en av dom. Häftigt! Och det finns ju dom som faktiskt badar…hon där borta i den röda baddräkten bär på en gopro som hon pratar till…vad gör man inte för ett bra ”content”.

Tyvärr ska vädret nu återgå till det normala och besättningen tar tillfället i akt att segla tillbaka till dom inre Hebriderna. Prognoserna säger ingen vind men det blåser faktiskt för en gångs skull ganska lagom mycket och solen skiner. Isle of Skye visar sina toppar, en val passerar, lunnefåglar och grisslor i mängder i vattnet. Härligt!

Ankringen med namnet Staffin visar sig från sin snygga sida. Ett riktigt litet table mountain där uppe. Här skulle man ju vilja gå iland och vandra upp bland klippformationerna, men vindarna säger något annat.

På kvällen och natten viner det åter i riggen och dagen efter där det ser ut som lagom med vind ner till foten av Skye blir en ren kamp mot elementen. Trött på katabatiska vindar kan man lugnt säga.