Melbu, Melöyvaer, Andenes, Stö, Skipnes, Stokmarknes, Hennes, ankringar

Lofoten är ju ett känt begrepp men vad är Vesterålen? Om man säger att Lofoten är näbben på tuppen så är Vesterålen tuppakammen. Men var Lofoten slutar och Vesterålen börjar är olika beroende på vilken sida man läser på. Se karta nedan. Alla norrmän som vi har pratat med anbefaller i alla fall att besöka Vesterålen, missa inte Vesterålen!

Så då får det bli en seglats/motorering till och runt Vesterålen.

Tidvatten som ger en hel del ström i kanalerna mellan dom olika Lofotenöarna skall pareras när man skall ta sig igenom Lofotenväggen. Det fungerar förvånansvärt bra. Medströms hela tiden…

På väg till Melbu spanar besättningen ut över den spegelblanka Nordsjön. Eller heter den Norska Havet här uppe? Där ute syns en mycket tydlig hägring. Allts speglas upp och ner eller ser ut som det svävar. Lurt…. detta fenomen uppträder när en kall och en varm luftmassa läggs på varandra…

En natt i det tämligen ospännande Melbu och sedan upp mellan några av traktens högsta berg i total stiltje och gassande solsken. Vackert nu igen och skepparen är nöjd!

Nära det smala sundet Risöyleia så väller det tät dimma genom en dalgång. Ajdå! Och så blåser det upp till ”liten kuling”. Är det varmt väder och vind från norr så blir det tydligen på detta sättet här. Lite läskigt…..Hmmm skall vi vända eller kör vi på ändå? Radar på och ut med genuan! Det blåser ju från rätt håll för en gångs skull…

Som rekommenderat ska Melöyvaer besökas. Ett litet ö-hie mellan Vesterålen och Senja. Här finns det en pub som har öppet fredag och lördag 20-02 men bara på sommaren. Det är fredag….och det går att googla fram att ett band skall spela där ikväll. Undra hur många norska motorbåtar som redan är där?

Mycket riktigt är bryggan vid puben och den på andra sidan ön fullsmockade, men ankra i viken vid puben går bra. Och kolla in dimman som ligger i ett distinkt stråk bakom Carpe Mare. Den är ju inte just här, just nu i alla fall.

Melöyvaer påminner mycket om Tjurkö eller östra skärgården. Lustigt nog med samma flora och fauna även om vi nu befinner oss långt ovanför polcirkeln. På lilla puben spelar bandet musik och berättar roliga historier på norska som vi oftast inte förstår men det är ett bra tillfälle att samspråka med lokalbefolkningen. Dom flesta är bara här på sommaren men många har någon typ av anknytning. Kul!

Det skulle ju ha varit roligt att se ön Senja med sina vilda klippformationer … åtminstone på håll. Men det sätter dimman mycket effektivt stopp för. Carpe Mares besättning tar det som ett tecken och beslutar att detta får vara vändpunkten för resan. Nu vänder vi kosan söderut! En liten omväg över Andenes och utanför Langöya och sedan tillbaka in bland öarna är planen…. då får vi i alla fall se Vesterålens kärva och klippiga utsida. Gissa nu vad som möter oss nästa morgon… javisst… tät dimma….hmmm

Bra med radar i dessa förhållanden men inte riktigt så vackert, eller kanske på ett annat sätt vackert än planerat. Dimman ligger tät ända in i hamnen i Andenes. Här landar dom båtar som kommer tillbaka från Svalbard och sover ut efter strapatsen. Det är ganska många som ger sig på det äventyret faktiskt. Båtgrannen hade köpt båt på Svalbard och seglade hem den nu med hjälp av tonårssonen. Isbjörn och val har dom såklart sett.

I Andenes är den stora grejen att åka ut på valsafari. Här ligger Bleikdjupet, en djup undervattensdal in i kontinentalsockeln där det snabbt går från 100 till 1000 meters djup. Här trycks det upp ett och annat gottigt från djupet. Det gillar valarna. Besättningen studerar på Marine Traffic hur valsafaribåtarna rör sig där ute och det verkar som om dom kör längs med kanten och i hörnen av djupskrevan. Dit åker vi imorgon på vägen vidare neråt. Någon liten val kanske man kan skåda….

Det kryllar inte av dom, men en och annan pustar och visar ryggen och fenan. Kameran tar bilder i massor men inte av valar…… Valplanscher studeras men artbestämningen är ytterst osäker. Ni fattar…

Men … fåglarna visar sig från sin fotogena sida. Stormsvala/Petrell till exempel med snygga speglingar..

Och på väg in till Stö ligger en liten, liten ö, Anda. Där skall det finnas 35 000 Lunnefåglar/Puffins. Inte möjligt, på den lille plutt-ön? Jo-visst är det så. Det helt enkelt kryllar av dom både i vattnet, luften och på klipporna.

Oj vad han springer och springer!

Och visst är kustlinjen uppseendeväckande, nästan lika bra som Senja.

Inne i hjärtat av Vesterålen ligger Skipnes, ett gammalt fiskevaer som har köpts upp och gjorts om till sommarboende och restaurang. Det ligger inne i en liten vik på en ö som har en riktigt hög topp i norr. Här är lä och varmt och restaurangen serverar dagens fisk. Gött!

Hit kommer inte dimman in tänker besättningen… nja… det gjorde den ju uppenbarligen inte…. men det hjälper inte så mycket om man vill åka vidare….

I Skipnes ligger ett museum som berättar fiskevaerets historia ur kvinnornas perspektiv. Besättningarna på fiskebåtarna var ofta far och son, bröder eller andra släktingar. Det förkom inte så sällan att en båt förliste vilket då lämnade kvinnorna i familjen till att klara sig själva och med förlusten av både make, son och kanske bror. Det var dom som drev det småskaliga jordbruket för att komplettera fisket. En hård och krävande tillvaro…

In i dimman och plötsligt är man ute igen…lite oklart hur den där vita fluffiga saken rör sig, faktiskt. Och inte finns det någon vettig prognos heller. Svårt!

Nu gömmer vi oss på sydsidan. Stokmarknes är Vesterålens centralort och här uppfanns Hurtigruten. En man med namnet Richard With kom på den geniala iden att fördela post och paket med hjälp av en båt som går längs hela långa flikiga kusten. Några passagerare kunde den väl också ta. Med åren har det hela utvecklats till huvudsakligen turistattraktion med många passagerare men hurtigrutenbåtarna transporterar fortfarande en hel del grejer från A till B mellan stoppen. 9 båtar trafikerar ”ruten” mellan Bergen och Kirkenes. Hela resan tar 5 dagar. På Hurtigruten-museet i Stokmarknes står en av båtarna, MS Finnmark, från 1956 inne i ett hus, som Wasa museet ungefär. Coolt!

I lilla Hennes ger sig besättningen, nästa dag, i kast med en liten topptur. Det var länge sedan nu. Den riktiga toppen är 1260 meter hög, så den får någon annan bestiga men man kan gå upp i backen ett par tre hundra meter och få en av dom snyggaste utsikterna hittills. Det här är Lofotenväggen bakifrån….typ

Och vem kommer indragandes där borta igen … tåken såklart …