On the edge

6 december, 2020 at 18:50

Le Parun, Chantier Infinity (Le Borgne), Bretagne, France

Frankrikes Covidkurva har peakat och siffrorna är på väg ner. Det innebär att en del restriktioner lättar. Vi får ägna oss åt fysiskt aktivitet, i plein air, på 20 km avstånd från hemmet och i hela tre timmar om dagen. Halleluja! Naturligtvis alltid med en en ifylld “attestation” i telefonen. Så det blir någon trevlig hike innan vi lämnar Vannes.

Vannes kan man bara lämna på högvatten och helst på stigande sådant, då det är ganska lite marginal på sina ställen. Så ut genom bron och sånt på kvällen. Leta rätt på en boj som ser ut att klara Carpe Mares kroppshydda och vidare med rätt tidvatten dagen efter. Och … som sagt… det är inte lätt. Men den här gången flyger vi med upp till 4 knop medströms ned till vändpunkten och timar faktiskt så det är i princip slack på vägen upp i nästa lilla flodarm. Sista kvällen innan livet i skjulet bjuder på en magnifik solnedgång. Tack, snälla naturen, för denna uppmuntran!

För att det här är nämligen lite pirrigt. Där är kranen som skall ta upp Carpe Mare i eftermiddag. Nej, just det…där är inget som helst vatten just nu. Spännande!

Men när det väl är dags är det naturligtvis tillräckligt med vatten så Carpe Mare flyter vid kajen. Masten åker av i ett huj med hjälp av fyra franska “gubbar” som tydligen vet vad dom sysslar med.

Bara resten kvar…

Kranen klarar 18 ton och Carpe Mare väger 17…tror vi. Så chefen och tillika kranföraren har bett oss komma med tom vattentank för att minska vikten.

Det blir några spännande ögonblick. Kranen lyfter Carpe Mare upp ur vattnet och lägger sedan tillbaka henne. Hmmm… Hon väger 18,2 ton utan mast. Hmmmm… men han finjusterar fötter och kran några centimeter hit och dit och sedan lyfts hon upp. Och som tur är ramlar ju inte hela balunsen ner i dyn….

Han är bra han, Eric.

Hon släpps ner på vagnen som är gjord för att klara 20 ton. Så det funkar ju men däcken är ganska platta när hon körs bort till skjulet och hon , eller rättare sagt, vagnen går på grund några gånger. Men “gubbarna” fixar brädor lite här och lite där och så funkar det. Ett härligt gäng med stort fokus på lösningar.

Och här hamnade vi till slut efter mycket trixande och fixande.

Inga stora marginaler här heller, men… det gick.

Mätningen av fukthalten i däcket visade ganska höga siffror. Ojojoj! Så det är vääääldigt spännande att borra upp rundlar med jämna mellanrum och se vad som döljer sig under. Men… det ser faktiskt bra ut. Mellanskiktet är fuktigt men har inte förlorat sin struktur. Vilken lättnad!!! I ett område har glasfibern släppt från underlaget men även där ser det bra ut under. Puhhh!

Planen är att applicera en vakuumpump och värmemattor och torka ut det hela. Hur många veckor det tar vågar väl ingen gissa… så vi blir väl kvar här en stund. Men det gör ju inget, för här finns ett helt gäng andra “galenpannor” med samma intresse som vi. Dom rustar båtar för långsegling och sitter och tjatar i kabyssen lite då och då. Nästan som ute på de stora haven ju…

Carpe Mare kan inte heller klaga på sällskapet..