Rebak Marine, Langkawi, Malaysia

En bild säger mer än tusen ord….

Mentalt har vi ställt oss in på att vara kvar här i en sisådär 4-5 månader till och sedan bita i det sura äpplet och segla över indiska oceanen och igenom röda havet med väldigt lite landkänning och utan trevliga avbrott för exploring. På fredag kommer premiärministerns announcement om MCO förlängning eller ej och om ja, i så fall, hur länge. Alla snillen spekulerar. Och viljorna är ju så klart olika. Dom som åkt hem till sitt hemland och planerar att komma tillbaka till hösten vill gärna ha ingen eller en kort förlängning. Dom som är här och inte vill åka hem vill ha en låååång förlängning för då får vi, med utgånget visum, stanna. Dom som ligger ute någonstans och inte har någonstans att ta vägen vill hemskt gärna att Malaysia öppnar sina gränser nu, vill säga inte förlänger MCO. Spänningen är olidlig.

Det är bra att ha något att göra som känns lite meningsfullt medans man väntar på besked. Skepparen tycker att dom köpta bottenrengöringarna nog inte lever upp till förväntningarna. Han klär ut sig så här och hoppar i det inte så väldigt aptitliga hamnvattnet och skrapar och skrubbar. Det tar flera omgångar och hooka pumpen får spel och blir för varm men till slut är han nöjd och han blir faktiskt inte sjuk. Mustaschen har fått ryka så att masken är tät och det är nog bra det. Skit i bihålorna är inget man vill ha….

Dom dagliga promenaderna fortgår envist och visar stundtals Malaysia från sin inte så trevliga sida. Men i rätt belysning kan till och med ett berg med plastskräp framför ett icke färdigställt byggprojekt vara läckert.

Visst har jag berättat om mister Din, han som hyr ut bilar på ett väldigt avskalat sätt. Inget tjafs med försäkring eller underskrifter. Det är så här det går till. Han är ju inte så långrandig i sina svar men kolla in utvecklingen. Nu är vi nog kompisar…

• 

• 

Symaskinen är fortfarande framme men projekten är slut. Vad ska man hitta på, va ska man hitta på att sy. Hmmmm… Grannen har hattar till sina furlers. Det kan vara bra att ha. Två dagar räddade och två hattar rikare. Och det kommer väl till pass ska ni snart förstå.

För att det kommer ett mail från Sevenstar….. och dom säger att dom kan lasta oss i Penang om ett par veckor. Nämen … det hade vi inte längre räknat med att det skulle hända. Men… fraktskeppet går inte till medelhavet utan till den franska biscayakusten. Ahaaa, ohooo, nähäää! Hjärnan blir snabbt alldeles fyrkantig av alla tankar. Vill vi verkligen till biscayakusten i oktober? Vill vi verkligen vara kvar här ett halvår och sedan segla röda havet utan anhalt? Vill vi verkligen lägga så här mycket pengar på en transport? Vad händer om dom inte förlänger MCO?

Det visar sig att det finns en liten chans att fartyget måste bunkra och då kan dom lasta av oss i Gibraltar men det vet dom inte förrän dom har kommit halvvägs…. Decisions, decisions….

Efter några sömnlösa nätter och fyrkantiga hjärnor fälls beslutet. Nu kör vi! Bretagne på hösten kan nog vara charmigt trots allt och kanske, kanske blir det Gibraltar och då är det ju medelhavet ändå. Man lär sig leva med ovissheten efter några månader.

I skrivande stund är Carpe Mare frisläppt och seglen uppe och motorn av! Penang hägrar. En vecka med byråkrati och båtförberedelser väntar. Håll nu tummarna att Frankrike inte stänger sina gränser …