Det finns hopp :-)

14 juni, 2020 at 05:55

Det har hänt en hel del sedan sist.

På resan till Kuala Lumpur, till ambassaden, prövas tålamodet av ett antal “road blocks” med polis och militär med maskingevär. Vårt fint stämplade papper godkänns dock överallt. Ankomsten på hotellet blir sen då en stor trafikolycka försinkar oss två timmar. Vilken tur att det finns en medhavd matsäck. Hotellets restaurang stänger klockan 20 i CMCO tider. Utsikten från hotellet är mystisk och vacker.

Frukost serveras på rummet i god social distansering. Ambassaden ligger bara runt hörnet och efter en del samtal genom tjocka glasväggen i dess reception får vi våra ack så efterlängtade pass och ett “supportiv letter” för vår visum förlängning. Hur mycket dessa nya pass har kostat oss vill vi inte bara fundera på….

Skepparen kör som en racerförare och vi hinner med mycket knapp marginal med färjan tillbaka till vår coronafria ö. Pust! Det var skönt att det var klart.

Angående paketen på UPS så får vi motsägelsefull information. Först heter det att dom har lämnat KL och kommer att levereras just den dagen vi är på tur. Sedan kommer ett mail som säger att dom är kvar i KL och väntar på att flygen till Langkawi skall komma igång. En liten stund i KL funderade vi faktiskt på att bara köra förbi där vid UPS och att försöka få dom med oss. Men vi har inte clearance för det området, bilen är för liten och det skulle nog inte ha gå. Och så plötsligt händer det. Marina office kvinnan ringer och talar om att våra paket ligger vid jettyn och väntar på nästa lilla färja till Rebak. Halleluja! Nu kan jobbet börja…

Visumen då undrar ni nu… Jo, så här är det. Alla papper är samlade med stämplar och allt, appointment på immigration är den 1. juni. Våra visum går ut den 9. juni och CMCO upphör den 9. juni. Vi är laddade till tänderna. I facebook gruppen “Tourists stranded i Malaysia” rapporteras det om komplikationsfria förlängningar så vi är faktiskt fulla av tillförsikt. Väl framme upplyser en ung immigration officer om att man här på Langkawi minsann inte förlänger några visum alls under pågående CMCO och att vi efter MCO är lyft har 14 dagar att lämna landet.

Luften går ur totalt. Vad in i helvete! Vissa provinser gör sina egna små regler.

Nu kan vi bara hoppas på att dom på något vis förlänger MCO. Premiärministern brukar meddela beslutet några dagar innan. Det är helg 6.-7. och det är en helgdag den 8. juni. Alla väntar med spänning. Dom flesta gissar på en förlängning till slutet av juni. Beskedet kommer den 7. på eftermiddagen och är överraskande. CMCO (conditional MCO) upphör den 9. juni för att ge plats till RMCO (recovery MCO) som gäller till slutet av augusti. Hoppsan….det var länge. Nästa fråga är då om alla vi med utgånget visum får lov att stanna även under RMCO? Mycket tyder än så länge på att det är så även om det inte har kommit något officiellt från PM om just detta. Vi väljer att tro på det i alla fall. Det ger oss och många andra här ett nytt lugn. Dom båtarna som ligger utanför, i Maldiverna eller Indonesien och väntar på att Malaysia skall öppna sina gränser och släppa in dom är inte lika glada.

Livet på lilla Rebak ön går vidare med fasta dags rutiner. Det är bara regnet som blir blötare. Det är inte alltid man kommer torrskodd undan. Varje morgon före frukost, när solen inte riktigt har tagit fart ännu, avverkas 4,6 km i form av en åtta på öns stigar. Det följs av lite olika gymnastiska övningar och en välbehövlig dusch.

Ibland hittar man underliga spår i leran….

Resort delen av anläggningen får i och med RMCO återigen servera mat i restaurangen, med social distansering, munskydd, handskar och handsprit men dock. I brist på andra gäster försöker dom traktera oss marina invånare. Innan man sätts vid borden mäts temperaturen i pannan, händerna desinficeras och namn, telnr och temp registreras i liggaren.

Emellanåt erbjuds “Cooking Class”. Det är mer en demonstration än en klass men kul ändå. Den här gången är det Dahl Makan och Butter chicken på autentiskt indiskt vis. Mums!

Nu när livsandarna har lyfts en aning kommer även upptäckarlusten tillbaka. Det finns vattenfall att besöka…..

Och det finns utsikter att beskåda (om det inte skulle ligga ett fett moln över bergstoppen…) Bergsbestigningen med bil sker i sällskap med två andra besättningar i var sin liten hyrbil. Den ena bilen kastar ur sig allt sitt kylarvatten halvvägs upp för berget och den andra vill inte starta längre när nerfärden skall påbörjas. Det senaste visar sig dock vara väldigt bra då det gör att sällskapet väntar tillräckligt länge för att molntäcket skall lyfta från den bedårande utsikten.

utsikt med moln
utsikt utan moln

Och vad skall vi göra nu då, är ju en till fråga som inte har besvarats än. Även i detta ämne finns det nytt hopp. Fraktbolaget är mer och mer konkret med sin transport. En fraktbåt är utpekad och den syns på “Vessel finder”. Den har till och med lastat segelbåtar förr. Den skall lasta någon eller något i Hong Kong i slutet av månaden och därefter komma och hämta Carpe Mare och åtminstonde en till båt här på Langkawi i mitten på juli. Dom har en klausul som säger att dom utan vidare kan försena det hela i 30 dagar, så vi får väl se när det blir verklighet. Färden går sedan till Genoa i Italien. Dessa fraktbåtar får tyvärr inte ta med oss som passagerare. Nu måste vi bara lära oss hur man bäst flyger från ett icke EU land, med väldigt lite smitta, till ett EU land som inte är ens hemland. Allt detta med en svenskt pass, vilket för närvarande inte alltid väcker välkomnande känslor.

Nåja, det skall väl lösa sig det med på något vis