Limbo i Corontän

23 maj, 2020 at 08:14

23. maj. Tre veckor sedan jag skrev senast. Vad har hänt under tiden?

MCO är förlängd, inte bara 14 dagar utan en hel månad, till och med den 9. juni. Just denna helg och några dagar till firas det Hari Raya, Ramadans avslutning med mat och kramkalas hemma i byn. Interstate travel är fortfarande förbjudet vilket innebär att dom flesta inte får åka hem till byn. Det verkar som en del försöker göra det ändå till polisens stora förtret. Så nu är det stora roadblocks igen och alla som inte har ett skriftligt tillstånd blir skickade tillbaka. Tuffa tag…

För vår del börjar saker och ting bli lite tight nu. Vårt visum går ut den 10. juni och vi har en appointment på immigration den 1. juni för att ansöka om en förlängning. Vi lär oss allt mer om hur det hänger ihop och kastas mellan hopp och förtvivlan. Den ena dagen tyder ny information på att oddsen nog är på vår sida. Nästa dag kommer ytterligare information som tyder på motsatsen. Det gäller att ha med sig styrkande och stödjande skrivelser från ambassaden, marinan och vad man nu kan hitta på mer. Mycket administration och grubblerier blir det. Och det är nog en 50 procentare om visumet blir förlängt.

På andra sidan kanske MCO blir förlängd en gång till. Det är inte alls omöjligt. Och vad innebär det då för oss? Ja du, det skulle vi också vilja veta mer exakt.

Fler och fler av våra båtgrannar lägger upp sina båtar på land och tar sig hem till sin världsdel med långa och krångliga flyg. Dom har ingen aning när dom blir insläppta här i Malaysia igen.

Vi lutar allt mer åt att skeppa Carpe Mare mot Europa men även transportbolagen sitter fast mellan stängda gränser. Så när och även om, en sådan transport blir av är mycket oklart.

Som en liten extra krydda i tillvaron har paketen med allt möjligt till båten, som skickades från olika ställen i Europa fastnat i tullen och på UPS i Kuala Lumpur. Dom har legat där i 14 dagar och hur man än ringer, mailar, bönar, ber och till slut svär och hotar så händer det, helt enkelt, ingenting. Har ni sett skepparen, den lugne och fridfulle skepparen, använda uttryck som bullshitt och STORA VERSALER med utropstecken bakom i sin korrespondens någon gång? Javisst, så illa är det… Men faktiskt, man ska inte tro att det är sant men nu är dom på väg, paketen alltså. Halleluja!

Och bara för att allt detta inte är tillräckligt spännande så har ju våra Pass allt kortare giltighetstid kvar. Innan allt stängde ner så gjorde vi en snabbvisit till Svenska Ambassaden i Bangkok och beställde nya Pass. Dom skickades sedan till Kuala Lumpur där vi trodde att det skulle vara lätt att hämta dom när vi är i Pangkor. Nu kom vi ju aldrig till Pangkor pga förbud för interstate travel, både på land och på vatten. Nu börjar även där datumen bli lite väl tighta så vi har tagit tjuren vid hornen och ska hämta passen härifrån Langkawi. Flyg går bara lite sporadiskt och blir ofta inställda. Ok då, då får det bli färja och hyrbil istället. Väl på fastlandet bör resan enligt Google maps ta en 5 timmar men alla säger att det kommer att ta mycket längre än så. För att få tillstånd att göra denna utflykt behövs ett brev från ambassaden som intygar seriositeten. Med detta går man till polisen och ber om tillåtelse för resan. Den bokstavstrogne polismannen vill dock ha en “medical” innan han godkänner det hela. ICARE clinic rekommenderar han. Som tur är visar den kinesiska doktorn, ett sunt mått av vetenskaplighet och medkänsla och intygar att vi efter 65 dagar på lilla Rebak Island är smittfria och fit for travel. Det behövs ingen swab som skulle ha försinkat hela förehavandet.

Njut av friheten där hemma….