A hidden gem

12 oktober, 2019 at 08:29

Från Kumai till Belitung möter man alla möjliga och omöjliga farkoster. Bland dom mest omöjliga är bogserbåtar som drar en jättestor pråm, med eller utan jättestor last. Vinden och strömmen drar pråmen åt ett håll medan bogserbåtens skeppare vill åt ett annat. Vissa har AIS, men många har det inte. Lite kusligt att träffa på, så här i mörka natten även om dom ju syns tydligt på radarn. Dom här två har tydligen krockat med varandra och lyckats sänka den ena pråmen. Synd där!

Framme i Belitung möts man av fantastiska klippformationer, kritvit sand och klart vatten. Vilken Pärla! Till och med ankringen är på normalt djup över vit sand utan korallhuvuden. Halleluja! Här stannar vi ett tag, tycker jag.

På kvällen strömmar en hel armada av så kallade “squid-boats” förbi ankringen och lägger sig runt hela horisonten med sina starka lampor.

Och dom är måååånga….

Här ska det förlängas visum igen. Vi har ett så kallat social visa med initialt 60 dagar som kan förlängas fyra gånger med en månad varje gång. Senast gick det ju jättelätt, i Maumere på Flores. Här skall det vara enkelt och snabbt också. Mailkontakt har etablerats med Kantor Imigrasi här och allt verkar frid och fröjd. Dagen innan vi skall åka in till myndigheten kommer dock ett mail som statuerar att det visst behövs ett sponsor letter. Hrrmm! Några frustrerade mailväxlingar senare är vi välkomna att förlänga visumet och kantor imigrasi fixar någon typ av sponsor själva utan kostnad. Nämen se där! När vi väl är där får vi lite tillrättavisning att nästa gång måste vi verkligen uppvisa ett sponsor letter men i övrigt är passen stämplade och klara efter två dagar, trots att det föreligger någon typ av system krasch. Härligt, nu har vi ingen stress att lämna landet!

På stranden ligger ett lite annorlunda lägenhetshotell och restaurang. “Rock and Wreck Dive Resort”. Pappa från USA, mamma från Indonesien och sonen Zach. En härlig blandning. Hotellet består av övergivna hus som familjen har köpt upp på olika öar, transporterat hit och byggt upp igen. En härlig brokig blandning av små färglada hus! Många detaljer i restaurangen och runt om är gjorda av gamla båtvrak. Himla mysigt och annorlunda. Hit kommer utöver en del européer, mest folk från Jakarta för att relaxa och njuta av den vackra omgivningen. Det här stället kan verkligen rekommenderas!

Sonen Zach erbjuder en tur ut till dom fina klipporna och fyren i sin traditionella båt. 16 seglare samlas till detta äventyr.

Det påminner om Seychellerna och The Bath i BVI. Stora lena, slipade klippblock ligger huller om buller.

Med vatten inskvalpandes emellan är det helt fantastiskt vackert och inbjudande. Man kan inte låta bli att vada runt och simma lite i denna miljö.

Andra småöar visar upp lite mer promiskuösa formationer. Men den holländska skepparen på Bella Ciao är inte så pryd.

Och där långt borta är nog en kukluksklan-klippa….

…och den här är bara vacker i kombination med det turkosa, klara vattnet. Man blir alldeles mätt i ögonen efter ett tag.

Som avslut blir det ett besök på fyren. Den är en IKEA fyr, menar skepparen. Transporterad hit i platta paket. Konstruerad i Holland för länge sedan, består den av massa plattor av fartygsplåt som passar ihop som ett pussel. Varje platta har ett nummer. Så det måste vara en IKEA föregångare.

En av utblickarna på vägen upp. 16 våningar, stön och stånk!

Och till sist belönas man av utsikten från toppen. Njut!

Utöver detta ligger vi mest still och njuter av att inte vara på väg hela tiden. Botten skrubbas, olja byts och lite annat smått och gott. Besättningen läser på om Malaysia och Thailand utöver dom sista godbitarna här i Indonesien. Sällskapet på ankringen är trevligt så det blir Pizza kväll och Rock och Wreck lunch som omväxling till carpemarekosten.