Jag kungen är, över alla här, under trädens gröna höjd….

6 oktober, 2019 at 10:43

När man efter några timmars körande upp i den bruna floden, kommer fram i Kumai, slås man av det högljudda fågelkvittret. Det visar sig dock vara mestadels inspelat kvitter on repeat. Här odlas det nämligen svalbon. Varför det i allsindar, tänker ni kanske. Jo, det är så att kineserna betalar dyra pengar för att få äta svalbo-soppa. Det ska vara bra för hälsan och naturligtvis för den erektila funktionen. Vad gör man inte allt för just den, eller hur? Svalorna lever som kungar här. Dom har egna höghus, 3-5 våningar höga. Dessa är speciellt byggda för att svalorna ska trivas, med dubbla väggar och klimatiserade till lagom temperatur. När svalboet är färdiganvänt, skördas det och tvättas för att sedan säljas dyrt till Kina. Tur att vi kan tycka olika.

Fördelen med många svalor är att dom äter många mygg, härligt!

Men nu till Orangutangerna.

Tillsammans med besättningen på Georgia skall vi ge oss ut på djungeläventyr i Orangutangskogen. På indonesiska betyder Orang person och hutan skog. Det är alltså skogsfolket vi skall besöka så att säga. Borneo och Sumatra är dom enda ställen på jorden där dessa människoapor finns kvar i det vilda och här har det sedan länge bedrivits forskning och blivit nationalpark. Dr Louis Leakey var mentor och inspiratör åt både Dr Birute Galdikas här i Borneo med Orangutangerna, Dian Fossey med Gorillorna och Jane Goodall med Chimpanserna i andra delar av världen. Häftiga kvinnor!

Orangutangerna hotas av att ytan där dom lever blir mindre och mindre. Boven är bland annat palmoljeplantager som sägs anlägga bränder för att därefter odla upp marken i sina syften. Det finns flera organisationer som jobbar med att bevara och beskydda denna utrotningshotade art men frågan är hur framgångsrika dom är. Det är vanligt på Borneo med stora spontana skogsbränder varje år i torrtiden. Inte lätt att hålla koll på och….palmoljan ger många efterlängtade arbetstillfällen. Svårt….

På en orangutangtur ger man sig ut med en slags husbåt där övervåningen är till för gästerna, med matbord och madrasser som riggas med myggnät på natten. Undervåningen bebos av kaptenen, kockan, guiden och assistenten. Det finns ett enkelt badrum/toa/dusch så som vi är vana vid ”hemifrån”. Vi enas om vegetarisk kost och matlagningen är enastående god. Många nya inspirationer med tofu, tempeh och massa goda grönsaker i olika former och smaksättningar.

Orangutangerna är till sin natur solitära. Dom lever ensamma med andra ord. En mor och ett till två barn kan leva ihop, men inte mer. I varje område finns en kung som är den sexigaste och starkaste av dom mogna herrarna. Han bildar, drivet av alla hormoner, så kallade ”cheek pads” och en stor krage. Inte blir han så mycket vackrare av det kan man ju tycka. Men smaken är ju, som sagt, som baken.

Färden går genom en ganska smal sidoarm av floden och Orangutanger siktas på flera ställen längs floden, men dom gömmer sig snabbt när båten närmar sig. För att få observera dom i lugn och ro körs man till olika ”feeding stations”. Vid en bestämd tidpunkt kommer rangern med frukt och grönt i stora korgar och lägger upp dessa på en stor plattform. Mittemot sitter turisterna, som har kommit med husbåtar, på provisoriska bänkar och stockar och fotograferar. Man kan undra vem som observerar vem här….. Orangutangerna får både mat och show, människorna bara show.

Trots att dom inte lever i flock är det mycket tydligt med en rangordning dom emellan. Gammal före ung och man före kvinna. Man är mån om att inte stöta sig med någon överordnad och föredrar att stoppa så mycket bananer, sötpotatisar eller majskolvar man bara orkar och får plats med i munnen, några till i varje hand och fot och sedan klättrar man upp i ett träd. Där kan man sedan sitta eller hänga i godan ro och äta sin andel. Att hänga i en arm verkar väldigt bekvämt och utan ansträngning. Bananer äter man gärna efter följande mönster. Snabbt som attan skalas och stoppas många bananer i snusläppen. Dom gojsas gärna till lite så dom blir till en banansmet. Denna spottas sedan in i handen för att åter avnjutas i små ”nibbles”.Gott!

Ungarna är urgulliga allihopa. Dom stannar med sin mamma i ca 5-8 år. Mamman ammar i många år och det syns tydligt att ungen inte lämnar morsan ur händerna även när den har blivit ganska självständig. Alltid en hand, eller för den delen fot, på morsan för säkerhets skull. Bäbisarna bara hänger med. Det gäller att hålla i sig kan man väl säga.

Vi har 95% gemensam genetik, Orangutangerna och vi människor. Mycket känns igen. Den halvstora ungen som ilsket skrikande hänger sig upp och ner i en gren och river och slår mot bladverket runtomkring. Morsan vägrade visst bära honom till matplattformen, han skulle klättra lite själv. Jag vill inte! Bär mig till maten eller bär maten till mig! Det senare är vad just denna moder gör till slut när hon har tagit för sig lite själv. Oj vad nöjd han blir den lilla krabaten.

En annan liten försigkommen unge ger sig ut på strövtåg medans morsan äter. Han klättrar upp, långt upp i ett ganska tunt träd. Det han inte räknade med är att en tonåring med ett gäng bananer i famnen också väljer samma träd. Oj, hur skall han lösa det här då. Den där tonåringen ska man nog inte komma för nära. Han klättrar längst upp, förskjuter vikten så att det lilla trädet böjer sig mot nästa träd, greppar några tunna kvistar i grannträdet och hänger kvar där. Nu har han olika möjligheter till reträtt. Så hänger han, länge, och observerar händelserna där nere tills han bestämmer sig för det gamla trädet som nedstigningsväg.

Långsamt löser publiken upp sig och vandrar tillbaka till båtarna. Vilket kaos det blir att få alla gäster tillbaka till rätt båt. Men dom som jobbar med detta hjälps åt. En båt dockar vid bryggan, lastar på ett gäng utpekade gäster inklusive respektive guider och sedan levereras dom till nästa båt och därifrån till sina båtar som ligger parkerade längs kanten. Otroligt att alla kommer rätt.

I skymningen parkeras husbåten någonstans längs floden. Förtöjningen är antingen en dunk eller ett bildäck i ett snöre som kastas in i vassen eller så binder man fast sig i några grässtrån. Nu kommer näsapor, makaker och en massa annat ut till floden. Det är bara att sätta sig på fördäck och njuta. Näsaporna kallas här också för ”dutch-monkey” eftersom deras näsor påminner om kolonialherrarnas näsor. Dom här krabaterna hoppar högljutt från träd till träd och det händer inte så sällan att dom missar och ramlar ner på marken eller i floden, berättar guiden. Dom tjattrar och kivas. Vid två tillfällen får vi se att ett helt gäng kastar sig högt uppifrån ett träd, med magplask ner i floden för att snabbt simma till andra sidan. Det gäller att hänga i, annars kommer krokodilen.

Även makakerna sitter och myser i skymningen

Här visar sig också herr hornbill och fru uggla. Även några kingfisher och den här andre färgsprakande pippin hänger i grenarna.

Efter middag är det dags för nattvandring i djungeln. Beväpnad med ficklampa och långbyxor går man i led efter en ranger som lyser och berättar. Det syns många små ögon lite överallt. Spindelögon…huuuu! Han vet var han hittar tarantlar som han lockar ut ur sina nätklädda hålor med hjälp av en liten pinne. Dom har långa håriga ben! En och annan spindel visar upp sig utan omsvep i hela sin härlighet. Sovande fåglar i olika ställningar finns det också att beskåda. Hur den här har lyckats krångla in sig där kan man ju verkligen fråga sig. Vi får en glimt av en Zivet, en sån där kaffebönor-ätande katt ni vet. Även en fet skorpion lyckas rangern locka fram ur sitt gömsle. Ugh!

På morgonen när dimman ligger kvar över floden ligger vi ankrade vid nästa feeding station. Kapten har valt den andra flodbanken eftersom det ibland kommer lite väl nyfikna apor till båtarna. På bryggan mittemot kommer en ung oranutanghane gåendes och är väldigt nyfiken på frukosten som lagas i båten vid bryggan där. Han drar sig undan när guiden kommer upp ur kajutan, men där ligger ju en båt till fastgjord i skogskanten. Den måste inspekteras. Han smyger sig dit och sätter sig i ett träd strax ovanför båten och insuper matoset. Vi har nog den bästa besättningen. En nyfiken ung orangutanghane vill man inte dela sin frukost med.

Ser ni den unge mannen till höger i träden?

På tredje feeding station får vi träffa kung Terry. Han har fullt utvecklade cheek pads, krage, och är stor och tung. I väntan på rangern som kommer med maten gör han lite klumpiga närmanden och vrålar förföriskt. Damerna verkar dock inte riktigt upplagda för denna aktivitet och klättrar smidigt åt olika håll. Det gäller att hålla sig i trim och vara lite galant om man är kung. När det väl är serverat är han nöjd med att äta bananer i stället. Damerna och ungdomarna håller smidigt ett lagom avstånd utan att för den delen svälta. Fräckhet vinner.

På väg hem till Carpe Mare får vi äran att plantera var sitt träd i syfte att stödja återväxten efter skogsbränder. Kul!

Stort tack till bästa besättningen på Satria 3 med Anggit som guide, Inul som Kapten, Ipah som kock och assistenten Dandi.

I skrivande stund är Carpe Mare på väg till Belitung. En 36 timmars segling, en övernattning med ankaret på 30 meters djup och 40 Nm kvar till hamn.