Ojek, Bemo och sånt

24 augusti, 2019 at 08:41

Först en uppdatering på cashewnötterna. Efter tre dagars torkning i den väldigt effektiva solen sitter skalet fast som bomben. Inte en chans att skala utan att skära av alla fingrar också. Vad gör man då? Man googlar. Och det visar sig att han i kanoten var en stor bluff. Först skall det ångkokas, oklart hur länge, sedan skall det svalna för att man skall kunna pilla bort skalet med en speciell cashew-skal-mojäng. I den processen frigörs ett frätande ämne som förstör händerna på dom som jobbar med detta till vardags. Därefter skall nöten torkas och vid behov rostas. Frukten är inte heller något vidare god och känns lite frätande den med. Alltid lär man sig något nytt. To the fishes…..

Independence day firas av vissa så här. Fika på beachen och happy selfie med kidsen och flaggan. Minstingen för sköta fotandet.

Ett av ärendena här på denna ankring i Waiterang är att försöka förlänga våra visum. Man får 60 dagar om man söker innan man kommer till landet och så kan man förlänga 4 gånger med 30 dagar i taget. I Maumere skall det vara en enkel och snabb process och det skall gå att göra utan sponsor letter sägs det. Men det är fortfarande ganska mycket kvar på våra 60 dagar så det kan hända att det är för tidigt. Vi får se. Till Maumere är det 30 km, som man transporterar sig med Bemo och Ojek. Då det idag är Independence day och imorgon helg, tar vi en liten övningsrunda till dom heta källorna i nästa by. Bemo är en mini-minibuss med längsgående bänkar där bak som nog är tänkt för 8-10 personer men där det alltid finns plats för en till. Övnings rundan med Bemo går utan problem. Sedan skall man kunna gå resten av vägen till källorna, bara några kilometer. Så vi avböjer Ojek (Mopedtaxi). Och går och går och går. Flera Ojek kommer förbi och undrar om vi verkligen inte vill åka med. Jalan, jalan. Vi promenerar. Svettiga och andfådda, blir det till sist en bit på flaket. Det är inte alltid lätt med vägbeskrivningar…. Hot springsen är jättehotta men bredvid är det lagom ljummet och härligt att whirlpoola lite efter den långa uppförsbacken.

På nervägen blir det flak hela vägen, i gott sällskap. Killarna har jättekul åt att alla ropar “hello mister” när vi kör förbi. Flak är inget bra transportmedel. Från nu får vi hålla oss till Bemo och Ojek.

På stranden, där det är lämpligt att lämna jollen, ligger den pytte- pyttelilla homestayen “Sante-Sante”. Hon är tysk, han är “local” och den lilla tvååriga dottern är jättesöt. Dom har två små stugor och en liten slow food restaurang där man kan äta Nasi Goreng för en dryg tia. Härligt! Dom tvättar också ens tvätt om man vill och tar emot våra plastsopor. Kathrin berättar om Trash Heroes, en world wide organisation som utbildar och stödjer lokala “samla plast och återvinn” initiativ. Här kommer med jämna mellanrum ett gäng “Heroes” och plockar plast på stranden och det finns ett system för återvinning. Tyvärr kostar det pengar att få sina sopor hämtade på vanligt vis så därför är det många som inte har råd.

Måndag, och idag är det visa-time. Bemo till sista hållplatsen. Den är tom när vi stiger på och vi räknar till 23 personer när det är som trängst, varav två hänger i dörren och en på bakre hörnet i backspegeln.

Sedan Ojek till Kantor Imigrasi. Lämna pass, fylla i papper, lämna fingeravtryck och foto. Ingen frågar efter sponsor letter och det är färdigt dagen efter. Helt otroligt ju!

På dom olika Bemo turerna som Imigrasi projektet innebär, delar vi Bemo med hönor, bensinfat, äggkartonger och ammande mammor. Det finns en som kör och en som står i dörren och är in- och utkastare. Han har också som uppgift att hiva upp och ner bensinfat, rissäckar eller tarostammar på taket.

Skönt att komma tillbaka till lugnet. Det enda som händer här på kvällarna är att fiskarna gör våldsamt uppror när någon större vill äta dom till middag.

Dags att röra på sig. Bato Boga ligger en dagssegling bort och det skall vara en vik som är obebodd, bara någon fiskare som ibland övernattar här.. Landskapet är märkligt tvåfärgat. På vissa ställen växer gult gräs och avgränsat med skarp kant är det svart lavasten. Här bakom ska vi ankra för natten. I viken ligger tre fiskebåtar på svaj. Gott om plats att släppa ankaret på inte allt för djupt vatten. Sedan händer det oförväntade. Under kvällen strömmar det in fiskebåtar i olika storlekar, från enmans till 4-5 mans. Alla ankrar runtomkring, sitter och snackar, fixar saker och röker i sina båtar. När det mörknar tänds det en julgransbelysning av blinkande lanternor. Det är väl ett trettiotal båtar till slut. På morgonen är det tomt. Dom samlas här, sover några timmar och ger sig sedan ut i natten för sin gärning.

Nästa hopp är längre, dryga 50 distans, nästan utan vind. Mycket motrande blir det. Kul med avbrott för lite delfinskådning lite då och då.

Riung eller rättare sagt öarna utanför som kallas “The 17 Islands” är målet. Nu börjar det kännas som semester.