Galapagos: San Cristobal

San Cristobal är den första av tre öar som vi får besöka med en autografo. Den är förhållandevis liten och låg och är därmed ganska torr. På San Cristobal kan man väl säga, regerar sjölejonen. Man ligger i en vik vid en liten stad/by  och hela strandpromenaden är belamrad med sjölejon i olika grader av avslappning. Dom är världsmästare på att sova skulle jag vilja påstå. Ofta ”går” dom en bit och sedan bara ramlar dom ihop och förvandlas till en pannkakeliknande, platt sak. Vissa är massiva och väger säkert 300kg och andra är små och söta och förföljer sin mamma för att sedan dia högljutt. Ungdomarna brottas i sanden eller leran eller ålar sig runt varandra i vattnet. Dom ser verkligen ut att njuta. Några ligger i vattnet på rygg och håller en eller båda framlabbarna i luften. Dom ser ut som om dom försöker likna en haj eller två men vi har läst oss till att dom bara reglerar temperaturen på detta sätt. Bredvid båten dyker dom upp med jämna mellanrum och kollar in läget. Badar man kan man plötsligt flyta öga mot öga med en frustande nyfiken nos. Sitter ett lejon i vägen på väg ner till vattentaxin så skall man klappa i händerna så flyttar det på sig. Det är inte att rekommendera att ha sin jolle i vattnet eftersom den snabbt som ögat blir till en sjölejon-sovplats. Roligt tycker ni kanske, men dessa små och stora krabater luktar inte blommor precis.

I närheten av byn finns några vandringsleder till snorkelplatser och en strand. En liten, liten ödla visar vägen.

Efter en svettig vandring når man en strand där några iguanos håller till och vattnet är fullt med stora havssköldpaddor att snorkla med. Lite grumligt men coolt ändå. Playa Baquerizo heter stället. På vägen kan man beskåda några av dom blåfotade Boobiesarna. Dom ser verkligen ut att ha ljusblåa gummistövlar på fötterna.

Det andra vi vill se här på San Cristobal är dom stora Galapagos sköldpaddorna på land. Varje ö eller rättare sagt varje vulkan har sin egna art eller undergrupp eller vad det nu heter. Här på San Cristobal hittar man dom med ”saddelback” sköld. Den ser ut som en sadel och ger paddan möjlighet att sträcka upp halsen längre än med en ”vanlig” sköld. Dom har utvecklats på detta sättet eftersom det är torrt och kargt här och paddorna måste äta uppåt på buskar och träd för att hitta föda. Sköldpaddeherrarna har naturligtvis utvecklat ett sätt att mäta vem som är störst och bäst och får para sig genom att tävla i ”sträcka halsen högst”. Vi hittar en taxi som kör oss tor till Galapagera för bara 30$!

Nu är det dags att byta ö. Isabella nästa.