ABC; Bonaire

Jakten på grottorna var det eller hur? Det kommer ni ihåg. Dagen efter den resultatlösa grottjakten visar det sig att vi via en del hörn kan få en visning av grottorna. Och dom ligger ju alldeles där vi gick förbi och letade dagen innan. Jaja man kan inte alltid lyckas. I alla fall är det inte som man tänker sig en grottöppning utan mer som ett hål i marken som man klättrar ner i. Den första grottan är torr, vill säga utan vatten i, men ack så varmt det är, rena bastun. Jättefina stalaktiter och dito miter, lite kravlande på alla fyra till nästa större grotta och tillbaka. Coolt!

Sedan går färden vidare, inte alls långt, till den med vatten i där man kan snorkla. Nerklättring med hjälp av ett rep via en ganska brant öppning. Där nere finns det jätteklart vatten så att man knappt ser att det är vatten. In i vattnet med snorkel och ficklampa. Efter ett stycke berättar då guiden att nu skall vi dyka igenom en gång in i nästa grotta. Inte farligt, det tar max 30 sekunder men akta er att ni inte slår ryggen i dom vassa stalaktiterna. Det är nästan bäst att dyka på rygg och dra sig fram i taket. Jahapp…. Det är väl bara att hålla andan. Jo, det är inte så svårt även om det känns lite läskigt. (Vänster uppe ser ni skribenten paddla igenom tunneln). I nästa grottöppning finns det sedan en väldigt djup vattenfylld håla där det efter några meter ner blir saltvatten. Sötvattnet ligger liksom uppepå. Där kan man dyka ner om man vill och vissa av sällskapet är ju mer fisk än andra. På tillbaka vägen kan man välja att dyka genom en längre tunnel eller ta samma väg som innan. Det är fullt tillräckligt spännande med samma väg. Supercoolt men inte utan någon som vet hur man gör! Inte lätt att fota, simma, lysa med ficklampa och överleva samtidigt, fram för allt om man har glömt att ta bort rödfiltret från kameran…

Sedan blir det windsurfing regattor på fotoavstånd bakom båten. Dom kör jättelångt åt ett håll i full kareta och sedan tillbaka. På andra sidan ön i Lac Bay, där windsurfarna har sin hemvist här på Bonaire, är det väldigt trevligt att sitta med en kall öl och titta på hur dom tränar och trixar sig på det ack så turkosa vattnet. Nästan hela viken är bara en meter djup så blir man trött så är det bara att stiga av.

Tävlingarna kommer av sig lite då Bret gör sin entré. Bonaire ligger ju tryggt söder om orkanbältet sägs det. Men det skiter Bret högaktningsfullt i. Han blir i ärlighetens namn aldrig en orkan men ändå. Vad gör du här, när vi just har tagit oss hit för att slippa oroa oss för sådana som dig!

Det kommer så kallade tropical waves med jämna mellanrum farandes över Atlanten och om dom blir för ”låga” så får dom ett nummer. L2 hette Bret innan han blev Bret. Då börjar National Hurricane Centre hålla ett getöga på dom och kolla dom med flygplan om det behövs. L2 organiserade sig till slut, som det heter, och började snurra om sig själv i minst 35 knop. Då blir han (eller hon för den delen) en ”named tropical storm”. ”BRET” på B eftersom han är den andre för säsongen. Första hette Ana och tredje Cindy. Rart eller hur? Banan prognosticeras gå direkt över våra huvuden. Hamnen är liten och hyfsat oskyddad, bojarna har ganska klena rep, skall vinden vända och blåsa upp mot land när den passerar eller inte? Mycket funderande, nya väderfiler var tredje timme och krigsråd med grannbåtarna. Många väljer att gå in i hamnen men vi stannar till slut ute vid bojen trots allt.

Nu börjar då ”hurrican prep” som det kallas på amerikanska. Två extra linor fästes av dykande skeppare i bojstenarna och ryckdämpare kopplas i mellan. Segelkapell tas ner eller binds fast jättehårt. Binimitoppen tas ner och jollen riggas säkert på däck. Och sedan är det bara att vänta. Det vi inte vill ha är vind och vågor från fel håll för då måste vi lämna bojen och gömma oss i lä av Klein Bonaire, vilket innebär att ”motorera” fram och tillbaka några timmar där i mörkret tills det är över.

Klockan fem på kvällen, några timmar innan Bret ska passera här blir han dödförklarad av NHC. Det innebär att han inte snurrar hela varv längre och att vindarna är lägre än 35 knop i snitt. Gud va skönt!! High five på det!

Men blåsigt blir det ju naturligtvis trots allt. Upp till 20 m/s i byarna i några timmar och lite lätta vågor från fel håll på morgonkvisten är det vi får stå ut med. Nu hoppas vi verkligen att det var sista stormen för säsongen som kom på avvägar. Till och med gästflaggan var preppad…

Marius och Inga som tog upp oss när vi liftade erbjuder en utvidgad hitch hike genom nationalparken. Men det visar sig att den är stängd efter stormen och regnet. Nähä, då får det väl bli södra delen av ön istället då. Här ligger stora salinas, avsaltningsfält som är alldeles rosa.

Och där stoltserar det runt en hel massa flamingos i alla schatteringar av rosa. Ungarna är faktiskt gråa. Dom ser jätteroliga ut ner dom går. Kroppen rör sig inte upp och ner utan bara benen. Hela raden ser ut som en tusenfoting.

På andra sidan är havet lika turkost som vanligt med dykande pelikaner. Här har vi äntligen lyckats fånga det lustiga fenomenet att varje pelikan har en personlig mås som sätter sig på dess huvud när han dyker upp med munnen full med fisksoppa i hopp om att lite ska sippra ut.

Här ett monument från slavtiden. I dessa hyddor bodde slavarna som transporterade saltet ut i väntande båtar. Dom bodde inte stort kan jag meddela.

Degen efter är nationalparken öppen och hitch hiken fortsätter dock utan RAN´s besättning. Äntligen en topp tur igen, det var länge sedan. Toppen är bara 250 meter hög men vägen går genom en skog av kaktus och är stundtals ganska brant. Kaktusarna är dock tydligen glada över regnet som kom och visar det genom att blomma lite här och var. Fint!

Äntligen uppe. Svettigt värre! Det senaste tillskottet i appväg är Geo Cach. Skattjakt för vuxna typ. Här uppe på toppen skall det finnas en cach som Marius och Inga har siktat in sig på men den har nog blåst eller regnat bort.

Nere vid bilen väntar då familjen Iguana. Dom har nog sett turister förr och lärt sig att sitta fint och ta maten försiktigt ur handen. En och annan som sover i träden och kaktusarna runtikring vaknar till liv när han får vittring av russinfralla och kastar sig under brakande och knakande ner på marken för att vara med på kalaset. Utöver dom stora vimlar det av småödlor. Dom är flinka och fräcka och stjäl till sig en del.

I nationalparken finns också fina snorkelställen med….ja….turkost vatten.

Vild åsna med fruktansvärd andedräkt käkar äpple…. Men visst är han söt

Och så fler flamingos, på nära håll dessutom. Fantastiskt vackra varelser. Benen är lilarosa.

Till slut måste jag ju ändå visa några snorkelbilder. Det är ju dykning och snorkling som är den stora grejen här och det blir ju naturligtvis en snorkling både här och där. Ibland är det väldigt trasigt rev och fina fiskar, ibland väldigt fint rev men färre fiskar men vattnet är alltid otroligt klart. Snyggast hittills är nästan under båten….

Idag är det midsommarafton. I affären finns det något som heter rollmops som nog liknar sill eller matjes. Så det blir nog midsommar här med….