Caribien; Saba

På vägen från Statia till Saba flyter dom här lustiga fåglarna runt på havets vågor. Vad gör man inte allt för att imponera på andra könet, eller nått….

Saba på håll. En klippa i havet med en imponerande molnhatt. 13 kvadratkilometer stort, 4×4 km.

Saba är en jätteliten ö med en blandning av holländare och lite av varje på. Man har varit förskonat från militära anfall genom åren eftersom det i princip inte gick att komma iland. Kusten är runt om jättebrant, det finns ingen naturlig vik eller annat skydd från elementen. På bilden nedan syns ”The Ladder” som i måååånga år var enda sättet att ta sig upp till bosättningarna. Allt som ”importerades” fick bäras upp för denna branta trappa, inklusive pianon och biskopar. För ca 50 år sedan samlade öborna krafterna och byggde en mycket brant väg ner till den lilla, lilla hamnen där man senare byggde en vågbrytare så att små fartyg kan lägga till korta stunder. Där kan man idag som seglare angöra sin jolle och ta sig iland utan att riskera livhanken. En mycket annorlunda ö med andra ord. Inga palmbevuxna stränder här inte. Det man gör här är dyka, dyka och dyka. Vattnet är otroligt klart.

Båten på bilden gick på grund här för några dagar sedan…..”The Ladder” vänster om båten

Vad gör man då här om man inte dyker. Jo, efter inklarering GÅR man upp för den jättebranta vägen till byn som lustigt nog heter ”The Bottom”. Man skall lätt kunna lifta här sägs det men för det måste ju någon bil köra åt rätt håll. Nåja det blev ju lite motion i alla fall men ojojoj så svettigt.

Bebyggelsen är mycket välskött och full med snickarglädje. Man skulle kunna vara i en alpby eller något i den stilen. Eftersom både The Bottom och Windwardside ligger på en 500 meters höjd så är det lite lagom svalt och molnhatten sörjer för skugga. Mycket behagligt klimat när man väl är uppe, vill säga.

Då behövs det vätska, gärna kall och välsmakande samt blandat med lite internetuppkoppling. Det fanns det här.

När svetten har torkat fortsätter upptäcktsfärden med en inspektion av ”The Ladder” från landsidan. Ojojoj va brant, först ner, och då snackar vi många höjdmeter och sen upp igen. På vägen möts man av motionerande Sabianer i träningskläder som tydligen går ner och upp här varje dag som träning. God kondition kommer nog med modersmjölken här.

Nästa dag är siktet inställt på den andra byn på ön som heter ”Windwardside” och dom så kallade ”tidal pools” på andra sidan vid flygplatsen. Ja, ni hörde rätt, flygplatsen. Här hittar man världens kortaste landningsbana för komersiellt bruk. Guideboken beskriver den så här: ”A proper airstrip was built, though one restricted to highly skilled pilots and passangers who like thrills and spills”.

Poolerna ligger i ett månlandskap av lava. Havsvatten matas in med en och annan lite större våg och skapar förutsättningar för en helt fantastisk korallträdgård. Vattnet är även här så klart att det på vissa bilder är svårt att se. Ett väldigt vackert och annorlunda landskap.

Problemet med Saba är som sagt att ön inte erbjuder något skydd för vågor och vind. Allt bara sveper runt och livet på en segelbåt vid en boj blir snabbt outhärdligt. Första natten fick jollen räddas från att bli sönderslagen mot Carpe Mares fribord. Inte helt lätt när båten dansar runt som en vild häst i svallet. Andra natten blev bättre på en annan sida av ön men nu skulle vinden vända och även denna sida bli väldigt rullig. Synd, det skulle ha varit trevligt att stanna längre här.

Färden går nu åter till ”civiliserade” trakter……nej, fel ord, befolkade trakter. Saba är mycket civiliserat, ingen kriminalitet alls, alla hjälper alla och alla är välkomna!