Canarieörna; Fuerteventura; Isla de Lobos, Ensenada de Pozo Negro, Las Playitas, Gran Tarajal

Nu är den landburna rehabiliteringen slut. Komfort och pool lämnas. Den båtburna dito är nästa steg och lite mer krävande . Ryggen är mycket bättre men graciösiteten är inte helt återställd.

Strax söder om Lanzarote ligger den lite större, ännu folktommare och kanske ännu torrare ön Fuerteventura. Där Lanzarote dominerades av svart och grått så är Fuerteventura mer en ouvertyr i brunt och ockra. Av oklar anledning har flygande sahara-sand en förkärlek för att fastna på höger hörn och på svansen av denna ö. Här är det öken på riktigt.

Men vänta lite…. innan man kommer dit måste man ju ligga en natt på ”lill-ön” Isla de Lobos som är Fuerteventuras motsvarighet till La Graciosa. Vattnet är osannolikt turkost!

När Graciosa besöks av två partykatamaraner så är det här en sisådär 7-8 stycken. En förmiddagstur och en kvällstur…. Sedan är det dock bara vi och en fransos som njuter av ensamheten och den vackra solnedgången.

Fuerteventura ser mest ut så här….

men på vissa ställen, dock faktiskt väldigt sällan ser det ut så här…..

Det finns inte så många hamnar som fungerar tillförlitligt här och ankring är ju både billigt och bra. Första försöket att hitta natthamn görs i den lilla viken Ensenada de Pozo Negro. Det gäller att precisionsankra mellan partykatamaranen (singular) och småbåts-bojarna. Vänder vinden så blir detta inte bra så det duger bara för en lunchpaus. Men vackert är det och oexploaterat. Några få hus, en liten restaurang och TRE PLASTSVANAR? Otippat….

Som tur är ligger denna lilla pärla inte långt ifrån. Las Playitas. En kombo av en liten genuin fiskeort och en ”turist-anlagung”. Dom två verkar dock dra nytta av varandra utan att störa ut den andra onödigt mycket. Carpe Mare är den enda gästande båten och ankringen kräver återigen viss precision för att trots vridande vindar både undvika stranden och gyttret av små fiskebåts-bojar. Men man lär sig. Ätandes grillad tonfisk på restaurangen direkt vid vattnet kunde avlyssning av grannbordets konversation inte undvikas. Mannen pekar på Carpe Mare och säger: ”Die Jacht da draussen wäre ja nicht falsch. Ich glaube da ist immer ein Skipper und eine Kochfrau mit drauf.” Jo, och så är det ju …

Ett inslag i rehabiliteringen idag är bergsklättring på grusig stig som synes av bilderna. Det gick bra….

Gran Tarajal ligger bara runt hörnet eller över berget och där finns en hamn där det enligt alla pilotböcker skall vara lite sisådär med att någon tar emot. Det finns ingen mailadress att hitta och vi har inte lyckats ringa dit för att boka plats så det är lite spännande. Men dom svarar på VHF anrop och tar emot. Kallvatten i duschen och inget WIFI men en genuin liten ort som klättrar upp för backarna runt en fin svart sandstrand. Undrar varför här inte är mer turistifierat?