England; Dover – Isle of Wight

Ännu mer tidvatten och ett nytt snöre.

Att segla över den beryktade kanalen blev inte så farligt som man skulle kunna tro. Visst, en och annan färja och några containerfartyg att försöka undvika att krocka med måste ju ändå nämnas. Dom väjer nämligen här, dom stora fartygen. Från tidigare korsningar av så kallade  separeringszoner på östersjön är lärdomen att vi som bara är ute och åker för nöjes skull bör hålla undan för dom som faktiskt arbetar. Men icke här inte. Det kan bli ganska spännande när båda försöker väja för varandra. Mest riktigt utmanande blir det när Carpe Mare utanför Dovers hamn hamnar i ca 4 knops motström med fortfarande ca 10 m/s rätt i ryggen. Inte lättstyrt inte och båten går inte dit man tror att man styr. Men väl inne i hamnen så är det lugnt, puuuhhh.

Dovers hamn imponerar annars med väldigt seriös portcontrol som har koll på allt och alla som rör sig i och runt hamnen. Färjor skall dirigeras in och ut samtidigt som sådana som vi fjantar runt i hamnhålen och allt detta med, som sagt, stark ström på tvären. En annan seglare som försökte forcera ovan beskrivet scenario utan motor, då densamma hade lagt av, blev genast eskorterad av sjöräddningen. Tryggt!

Vad har nu Dover att erbjuda den trötte seglaren? Ett riktigt gammalt ”castle” upp på vita klippor och fish and chips. I övrigt byggs halva stan och hela hamnen om till något väldigt modernt och nytt, förmodligen i syfte att locka hit besökare som har försvunnit i och med tunnelbygget under kanalen. Färjetrafiken är trots allt rätt maffig.

Vi brukar ju inte vara dom som besöker museum och annan kultur alltid. Men nu skall det turistas på riktigt, med inträde och guidad tur i ”Dover Castle”. Och detta är dom riktigt bra på, engelsmännen; historia, gamla ”castles” och att presentera båda delar. Som besökare går man runt i borgens rum som är inredda som på medeltiden, inga avspärrningar eller annat som förstör känslan. Många trappor upp och ner för tornen belönas med en ”stunning” utsikt över havet, hamnen och lite även dom vita klipporna.

Att det samtidigt besöks av skolklasser från Frankrike och Tyskland samt olika åldrar engelska elever i skoluniformer livar upp stämningen lite. Guidad tur genom tunnlarna som var utgångspunkt och sambandscentral för Operation Dynamo. (Att få hem så många allierade soldater som möjligt via Dunkirk någon gång där 1940). Och detta var ju före mobiltelefonins och satellitövervakningens tid. Jobbigt projektledaruppdrag han fick, Ramsay. Men han lyckades ju helt oustanding bra, över allas förväntningar, så han skulle nog ha hamnat på Ingenjörsprojekts rekryteringslista. 😉

Vägen från Dover till Isle of Wight kantas av vita klippor helt utan slut. Raka, vågiga, med gräs på, med kyrka på och med hus på. Dom som bor för nära kanten har börjat lappa och laga lite så dom inte skall ramla ner vid nästa oväder. För ramla ner gör den här väggen nog lite här och var.

Fisket av just fisk och olika skaldjur är utbrett i dessa trakter och dom är specialister på att sprida sina hummertinnor överallt med så lite markering som möjligt för att utmana oss stackars seglare. Ankring i en på morgonkvisten mycket rullig vik mellan en miljard ”fiskpinnar”, som besättningen på Carpe Mare kallar alla utmärkningar av fiskeredskap, berövade oss den nattens sömn.

Isle of Wight, seglarnas metropol i England, måste ju besökas och kännas in. Att komma på en torsdag morgon är en fördel visar det sig. När fredag och framförallt lördagen nalkas blir det ”russel” i hamnen av större kaliber. Mittemot Shepards marina i Cowes, säg 100 meter från vårt frukostbord, landar bilfärjan från Southampton, med namnet ”Red Funnel”. Den skall ta sig igenom jolleseglingar, taxibåtar och förbi andra mindre uppmärksamma båtförare. Fem tut – – – – – betyder på ren svenska: ”va fan håller du på med” och den signalen ges rätt ofta. Och har man parkerat fel så kommer Harbour Master och bogserar bort. Måste vara snopet när man kommer hem från restaurangbesöket och båten är borta….

Själva orten är pittoresk, med små affärer och då menar jag affärer inte butiker, som säljer lite allt möjligt, små caféer som drivs av en eller flera engelska ”tanter” och erbjuder scones och stora muggar tunt kaffe och en hel del pubar på engelskt vis. Och det är tydligt att detta är ”the place to be”.

Ja och vi har alltid något att pyssla med….