Vi har en plan, Sickan!

9 mars, 2019 at 03:51

New Zealand: Whangarei, Tutukaka

Beslutet är nu fattat. När cyklonerna har snurrat färdigt för säsongen, formellt den 1. maj, doktorn har varit i svea riket och jobbat lite och skepparen har svettats en runda på varvet, så är planen att Carpe Mare tar denna väg. Kan ni flaggorna?

Den lustiga med den gula rundeln med någon sorts ”myra” i, är New Caledonia. Det är franskt territorium så vi skulle kunnat använda den franska flaggan men den är inte så snygg längre. Sedan blir det ett hopp till Australien, närmare sagt Mackay. Därifrån norrut ligger ”Whitsunday Islands” och en stor del av ”Great Barrier Reef”. Det sägs att krokodilerna skall håll sig nära fastlandet och i flodmynningar vilket innebär att öarna lite längre ut bör vara krokodilfria. Box jelly fish är det inte säsong för i juni/juli så dom kanske man slipper också. Hajar, i alla fall dom stora sorterna som man skall ha respekt för, håller sig på djupare vatten. Heeelt ofarligt med andra ord…. Längst upp i Queensland ligger Thursday Island. Därifrån går seglatsen till Indonesien, typ i slutet på juli, början på augusti. Där kommer Carpe Mare att tillbringa en sisådär tre till fyra månader, från Raja Ampat i öster till Batam i väster. Ett hopp upp till Malaysia, genom Malacka sundet och till slut i november/december till Thailand. På Phukets östra sida ligger det några bra marinor/varv och något av dem skall få det tveksamma nöjet att byta ut Carpe Mares teakdäck mot treadmaster. (Vi är glada om teaken håller sig kvar tills vi kommer dit. Svenska vintrar med minusgrader omväxlande med töväder är inte hälsosamt för dito). Till alla dessa länder behövs det visum. Framför allt Indonesien är en utmaning. Många seglare ansluter sig till ett så kallat ”rally” för att få hjälp med administrationen och krånglet vid in- och utklarering. Innan 2016 var det obligatoriskt att anlita en agent, men den regeln ändrades. Det har dock tagit tid att implementera förändringen i hela Indonesien. Det är nog inget lättadministrerat land. Vi är ju som vi är och då blir det inget ”rally”. Det innebär att läsa på och läsa på och läsa på, ansöka om visum här, fylla i formulär där och ta femtioelva kopior på allt. Glöm inte att stämpla alla papper med båtstämpeln. Det är så klart jätteviktigt! Det börjar dock arta sig. Läget är under viss kontroll, känns det som i alla fall.

I Indonesien, Malaysia och Thailand (utom på turist vana ställen) förväntas man klä sig ”anständigt”. Kvinnor skall inte visa knän och inte axlar och inget däremellan heller. Män skall vid besök av myndigheter ha långa byxor, skjorta med krage och stängda skor. Inga löst fladdrande tår här inte. Fötter är som grundprincip orena och bör inte peka på någon eller visas onödigt mycket. (Sitt inte med benen i kors med andra ord). Detta innebär en del syprojekt med förlängning av ärmar och klänningar. Tur att här finns en väl sorterad second hand butik.

Engelskan i Indonesien är ingen självklar företeelse, snarare sällsynt. Det underlättar att kunna göra sig hjälpligt förstådd på indonesiska. Så ”Learning Indonesian” på nätet är ett återkommande inslag i Carpe Mares besättnings vardag. Kul faktiskt! ”Saya tidak mengerti bahasa Indonesia”. Det du!

Båtprojekten fortskrider i snabb takt. Canvas and Covers gör mallar för en ny, lite högre och längre ”sprayhood/dodger” och en bimini som skall få väggar mot tropiskt regn och sol och svensk vinter.

Skepparen mecklar med både det ena och det andra och kör och handlar skruvar, verktyg i ”tum” och nya cover-upp-solglasögon. Där emellan bråkas det med tullen som sitter och håller i impellerpumpen. Men ”att-göra-listan” blir faktiskt kortare just nu.

Någon dag tar besättningen också ledigt från allt ”arbete” och njuter av sol och bad i närliggande Tutukaka. Här skulle man ju kunna tänka sig att bo om man nu skulle bo här….