Barnbarn och Toucaner

16 oktober, 2017 at 17:46

Colombia; Santa Marta, Minca

På väg till Colombia från Aruba besöker oss dessa glada delfiner. Flera bebisdelfiner simmar med sin mamma, eller pappa kanske, och övar sig i att hoppa högt rakt framför Carpe Mares näsa. Ett fantastiskt skådespel men ack så svårt att fånga på bild. Den så beryktade sträckan runt Cabo de la Vela i Colombia bjuder varken på vågor eller kraftiga vindar. Det blir istället en av dom bästa kortpassagerna vi har haft. Gennakersegling nästan hela vägen i två dygn.

På morgonen dag två möts vi av denna syn. Sierra Nevada det Santa Marta. Världens högsta havsnära bergsmassiv med sin ståtliga 5700 meter. Pico Simon Bolivar klädd i snö! Den första solen skiner på topparna….

Runt hörnet ligger Santa Marta. Colombias äldsta stad. Det tror man inte när man ser ”skyline” eller hur? Marinan är modern med fingeravtryck som nyckel till alla faciliteter och mycket vänliga Colombianer som ”Dock Hand” och bakom disken i receptionen.

Stan är sydamerika ut i fingerspetsarna. Fullt med folk och bilar, fantastiskt många entrepenörer som säljer allt mellan himmel och jord. På en gata sitter en hel rad med ”mobiltelefonreparatörer” med var sin miniverkstad i en liten vagn, på en annan är tryckerier uppradade i små små affärslokaler, på andra ställen lagas det skor eller mopeder eller cyklar. Frukt och grönt hittar man lite överallt, helt, uppskuret i små portionsglas eller pressat till juice. Allt är billigt och alla är väldigt vänliga och tillmötesgående. Engelska är absolut ingen självklarhet men det går bra att kommunicera ändå.

Efter någon dag här kommer då ett meddelande att Zoe är på väg ut i världen. Orolig väntan följer så klart. Det tar sin lilla tid så man hinner tänka alla möjliga farmorstankar men till slut blir det en sån här liten goding som tittar fram. Visst blir man sugen på bäbisgullegull….

En gång till ett jättegrattis till den nybakade lilla familjen!

Dom busiga farföräldrarna fortsätter dock på sitt äventyr några veckor.

Minca är en by uppe i bergen som har varit paramilitärt område och därmed otillgängligt för alla utom dom som bor där fram till för ett par år sedan. Här kan man vandra till vattenfall i regnskogen, beundra utsikten och njuta av svalkan på höjden. För att komma dit går man genom nästan hela Santa Marta till ett ställe där en 4×4 jeep väntar tills den är full med passagerare för att sedan slingra sig upp på serpentinvägar. I väntan på att bilen fylls köper vi ”bolla limpia” av denna söta tjej. Hon har en liten hink med avlånga saker inpackade i majsblad som hon ropar ut. Då måste man ju fråga vad det är och vad man gör med det. Det är typ majsmjöl-polenta-bullar som man äter som tillbehör till kött eller nått. 5 stycken för 1000 pesos=2.50 SEK och vi får en extra! Bra att ha på vandringen, ju.

I Minca kan man välja att gå vidare eller ta en ”moto”. Vägarna är så dåliga att en vanlig bil inte kommer särskilt långt så alla kör eller åker på någon typ av motorcyckel/moped upp och ner för backarna. Moto Mink är den lokala taxi organisationen.

Vi går. Först till vårt lilla AirBnb ”Finca Arca”, som drivs av ett tyskt par som har sålt allt i Berlin och flyttat hit.

Gigantiska bambu buskar…

Sedan går promenaden vidare till Pozo Azul, ett litet vattenfall med en pool under. Hit går dock minibussar fulla med badsugna colombianer som sedan sitter i ”poolen” som korkar. Man kan dock klättra vidare ett stycke uppströms och doppa sig i det kalla vattnet på ett ensligt ställe. Skönt när man väl är i.

På väg tillbaka visar en skylt 200 meter rätt upp till Faunal. Det måste upptäckas.

Här bor och verkar två bröder i 25-30 års ålder, utbildade i biologi och fantastiskt kunniga kring allt som har med lokal flora, fauna och historia att göra. Denna trappa/stig byggdes av indianer, en sten i mitten och två kantstenar. Sådana finns det lite varstans att hitta om man börjar leta lite. David och Sebastian försöker återställa och göra detta tillgängligt för besökare.

Det finns olika vandrings-slingor och en ”bird feeding station”. Sittandes där med en färsk morots/lime juice i handen kommer Mr Toucan och visar upp sig i all sin underlighet. Vilken näbb!

David erbjuder natt-turer där man skall kunna se ”mammals” som apor, trädklättrande igelkott, bältdjur och aguti. Det är klart vi måste prova. David kommer och hämtar en med sin 4×4 drive. Hunden ”Barbosa” föredrar att springa framför bilen istället för att åka med. När bilen passerar ett gäng grannhundar som Barbosa inte gillar, eller tvärtom, försvinner han in i skogen och tar en shortcut. (Bild tagen ur skumpande jeep i mörker)

David går omkring i svarta shorts och linne och utan skor. Han kan dom här trakterna. Vi snubblar efter i långbyxor och gympadojor. Blöta blir vi men aporna visar sig och ett bältdjur flyr in i sin håla trots att det börjar regna. Där vi borde se igelkotten som klättrar i träd fanns den här kikojan (eller vad den nu heter) och titta ner på oss tillräckligt länge för att fotograferas. Häftig upplevelse!

Nästa dag blir det en längre vandring upp till en bergskam ”Los Pinjos” där man, om man har tur med vädret, skall kunna se både ”picosarna” med snö på åt ena hållet och Santa Marta åt det andra. Typ 700 meter stigning.

Mycket roligt att se på vägen. Bladskärarmyror…

En vy ner till Santa Marta….

Efter ett par timmar hittar vi detta lilla hak och köper två bladinpackade matlådor. Spännande! Ris och kyckling. Riktigt gott!

Dom här ormbunkarna tycker jag speciellt mycket om. Dom gör intrycket av att komma från en annan tidsålder.

Grabbarna på bilden var utskickade med en åsna och en säck någonting som skulle transporteras. Åsnan var ibland mer intresserad av det gröna vid vägkanten än transporten men dom var glada ändå.

Med trötta ben kommer vi fram uppe på ”los Pinjos” och där är det….dimma/moln och ingen som helst utsikt. Nåja, bra motion var det i alla fall.

Mystiskt med dimmhöljda berg och skogar….

På vägen ner passerar man ”Cascadas Marinka”, ett annat vattenfall som har två nivåer. Riktigt vackert. Här måste naturligtvis den svettiga och trötta lekamen sänkas ner i det svalkande vattnet. Alltid lika kul att bada under vattenfall. Kanske lite barnsligt men så är det….

Fler snygga saker att se på vägen. Massor med konstiga blommor och fjärilar….

Det blev nog en sisådär 25 km och 700 meter först upp och sedan ner igen denna dag.

Dag tre orkar därför inte benen mer än till ”Pozo Verde” som ligger nära vårt boende och därefter tar hemtransporten till Carpe Mare vid.

Det har bara gått en vecka här men det känns som en månad med alla dessa intryck. Nu skall vi vila benen inför nästa utflykt…..