Selfie, selfie, happy, happy

17 augusti, 2019 at 05:42

Kalabahi på Alor. Vad skall man säga. En halvstor stad med en hel del moskéer dagen innan Idul Adha eller Day of sacrifice. Plast flyter runt överallt både på land och på vattnet. Det eldas lite varstans och hela tiden, så allt som är vitt på båten blir grått. Den lokala turistdepartment representanten är dock på hugget och erbjuder en tour till en ”traditional village” och lite annat smått och gott. Ett nedslag på den lokala marknaden och indonesisk lunch skall ingå, som vi ändå hade planerat för så … go for it. Han erbjuder också deltagande i högtiden Idul Adha där han är en av sponsorerna. Varje välbeställd familj förväntas bidra med en get, ko eller dylikt som sedan skall slaktas rituellt och fördelas i en speciell ordning bland deltagarna. Under touren i bilen blir det många engagerade telefonsamtal i syfte att få fram en ko.

Åldermannen i byn guidar runt och förklarar monumentet med dom tre stenarna. Den står för tre stammar som samsas. Man sjunger och dansar runt monumentet i samband med en del olika månfaser. Mycket känns igen från midsommar och midvinterblot bara att man här tycker att månen är viktigare än solen. Ganska lätt att förstå ju. Månen styr tidvattnet och hur ljust det är på natten. Solen är ju där hela tiden på dessa breddgrader, oavsett om man dansar och sjunger eller inte.

Husen är välanpassade för klimatet.

Vardagsrummet är under ett högt spetsigt halmtak som ger bra skugga men det har inga väggar och är lite upphöjt från marken. Luftigt och svalt. I taket finns flera våningar upp med möjlighet att sova en våning upp när det är lite kallt, blåsigt och kanske regnigt och mycket plats för förvaring i mörker och relativ svalka. Smart!

Sedan är det ju det där med anmärkningsvärda traditioner. Dom här bronstrummorna kallas för ”moko” och härstammar från början från Vietnam. Hur dom kom till Alor är tydligen fortfarande ett mysterium. I alla fall finns det bara ett givet antal mokos. Man gör inte några nya. Det som är anmärkningsvärt är att man fortfarande idag måste ge sin blivande hustrus familj en sådan här trumma för att få gifta sig. Det gäller alltså att leta reda på en, inte för liten trumma, köpa den och ge bort den till svärfar. Varför inte….

Nästa event på turen är framställning av kläder från bark och göra upp eld med hjälp av två bambupinnar. Man vet ju aldrig när den kunskapen kan komma väl till pass så det gäller att hänga med.

En annan tradition på Alor och för den delen i stora delar av Indonesien är att väva ”ikat”. Man sitter på golvet/marken, väven är fastbunden runt ens rygg och man spänner den genom att luta sig tillbaka och sträcka på benen. Känns som bra magmuskelträning. Produktionen är ett samarbete mellan olika generationer och religioner. Kul att se!

Men nu får det räcka med stad och sånt. Det är vråldjupt och strömt mellan öarna men timingen blir trots allt förvånansvärt bra. Strömmen är mestadels med, eller från sidan, och det går till och med att segla litegrann. Vindarna är oftast för svaga och kommer från alla möjliga oförväntade håll. Här börjar verkligen ”the ring of fire” med en hel rad med mer eller mindre aktiva vulkaner. Den här har status ”restless”. Huuuu!

Ankringen vid Pulau Kroko låter trevlig i guideboken. Klart vatten, en sandspit och bra snorkling. Helt oförväntat är dock att sandspitten är full med ”locals” i solnedgången.

Man bjuder in oss att delta i ”selfie, selfie, happy, happy” på sandspitten och det kan man ju inte tacka nej till, även efter en hel dags segling och navigering i virvlande vatten. Här nedan är inbjudningskommitén som naturligtvis också ber om en gåva.

På sandspitten är stora delar av byn samlade. Småbarn, ungdomar, mormödrar och mammor och alla vill ta en ”groupie” med vitingarna (bulai). Man spelar fotboll eller gitarr eller bara går runt och tar selfies på allt och alla.

Båtarna från byn samsas med vår lilla ”magic carpet”.

Efter introduktionen med selfie, selfie, happy, happy så blir vi en del i den dagliga utflykten till spitten. Man kör förbi och vinkar och ropar och blir extra glad om en kamera kommer fram.

Efter de ganska torra och karga Alor öarna är den första ankringen på Flores en skön omväxling. Grönt och frodigt, en by ett stycke uppe i backen och…..

”monkeys on the beach” i solnedgången. Några andra båtar hittar också hit så det blir också ett trevligt avbrott med sundowner i sittbrunnen.

Även här kommer en del fiskare och andra förbipaddlandes och erbjuder bananer och frågar efter cyklop. Då det fortfarande finns gott om bananer på Carpe Mare och det syntes en hel del cashewnötsträd i byn frågar skepparen efter cashewnötter att köpa. Jo visst, det kommer han med imorgon säger han i kanoten. Och visst kommer han med cashewnötter men kanske inte riktigt i den förväntade formen….. Det är bara till att ta bort nötterna, torka i solen i tre dagar och skala.

I skrivande stund ligger Carpe Mare i Wodong framför en pytteliten dykresort med Schweiz/Indonesiska ägare och det är Independence Day.