Hello Mister!

9 augusti, 2019 at 05:43

Nu är Carpe Mare framme i Indonesien. Kan man tänka sig. Det var långt hit och många konstiga saker att väja för.

Skepparen är ordentlig och ropar upp harbourmaster och ber om lov att komma iland och klarera in. Detta gör han på engelska. Det blir bara fniss och skratt i andra ändan på VHFen och ett och annat ingris hahaha ingris…(ingris betyder engelska). Väl inne är dock allt pappersarbete problemlöst. Med händer, fötter, google translate och terima kashi kommer man långt. På quarantain office sitter cheferna innanför dörren i solstol och röker. Dom hälsar välkommen och lämnar pappersifyllandet till en undersåte. Sedan skriver dom under och stämplar. Man måste bland annat intyga att ingen har dött av annat än olycka på vägen hit…. Två unga killar från customs inspekterar båten och grabben på immigration väntar på oss typ en timma efter hans arbetstid har slutat för att lämna tillbaka våra pass.Vägen fram och tillbaka mellan kontoren kantas av ”Hello Mister!” och vi säger selamat siang säkert tusen gånger.

I Tual är befolkningen övervägande muslimsk men det finns också en hel del kristna och man blandar sig friskt till och med inom familjen. Härligt! Klädnaden varierar mellan heltäckande burka (sällan) över långklänning med huvudduk till vanliga kläder med till och med knäna synliga.

Marknaden bjuder på ett överflöd av färger och dofter och alla vill bli fotograferade.

Från ankringen nås vi av en sisådär 6-8 moskeers böneutropare. Man har högtalare modell stor och en del av utroparna sjunger/ropar hellre än bra. Det börjar 4.30 och slutar väl sådär vid 20.00. Lite pauser gör dom väl emellan men den ena börjar lite innan och den andra fortsätter lite efter utsatt tid, så 5 utrop om dagen blir nästan utan uppehåll. Standarden på hus och gator är ju inte riktigt så bra men moskeerna och kyrkorna är desto större och vackrare. Helt otroliga byggnader!

Amos blir vår nya kompis. Han kommer först och visar var ankaret skall läggas, sedan får vi köpa fisk och en del frukt. Det blir långa samtal med hans minimala engelska, vår mikroskopiska indonesiska och google translate.

Vi lyckas förhandla ner tiden för att få tillbaka tvätten till två dagar istället för fyra och lämnar till slut den något bullriga miljön i Tuals hamn. Tayando Island några timmar västerut skall vara fint och avskilt. Kanske hittar man bra snorkling där också. Så här ser en av dom små byarna ut som ligger längs kusten här.

Goergia (USA), Vega (GBR) och Hakuna Matata II (Sverige) har samma tanke och det blir ett par trevliga kvällar med nya vänner. Georgia träffade vi redan i Thursday Island och har hållt kontakt. Dom är faktiskt dom enda vi träffat hittills som inte heller går med rallyt.

Från början hade vi ju tänkt att gå till Raja Ampat men när vi nu fattar bättre hur vind och strömmar fungerar så ändras planerna. Raja Ampat skulle vara ytterliggare 400 Nm norrut. Pust! Och sedan 500 Nm sydväst varav ganska mycket bidevind i sjö som stökas till av medströms och motvind. Nej Tack! Så nu går vi helt sonika sydväst. Den kortaste vägen. Trötta på blåst och stökig sjö!

Pulau Babar ligger 200 Nm bort och på vägen och har en liten bukt där man kan ankra. Vi trodde det skulle vara ”very remote”. Här finns ingen flygplats och närmaste lite större ö ligger 12h bort med färja eller så följer man med supply båten. Men här är inte ”remote”. Två banker, ett slags sjukhus, skola, flera affärer, en marknad, många stenhus. Det är övervägande kristet så det hörs kyrkklockor och böneutroparen ropar bara en gång på kvällen.

Det är en himla trafik med små och mindre båtar fram och tillbaka mellan grannöar och grannbyar. Här tar man båten istället för bil eller moppe. Dom här kom över från grannön för att handla eftersom supplybåten var här igår kväll.

På byn samlas det snabbt en liten klunga med ungar som hänger med vart vi än går och som blir jättenöjda när dom fotograferas.

Skepparen hittar en båtbyggare som bygger utriggarkanoter ur en urholkad stock med skvalpbord påsatt på sidorna. Det blir väldigt vackra former och dom som tuffar förbi oss på ankringen verkar fungera fint.

Nästa ö (pulau) på vägen heter Romang och vi vet bara att där finns en bukt där man kan ankra. Sjökorten från nästan hela Indonesien är rudimentära så det gäller att komplettera med Google Earth satelitbilder från dom ställen där man tror sig vilja ankra. Det är oftast vråldjupt och grundar upp till ett korallrev på bara några meter. Mycket spännade ankringar…. Efter ett dygns segling kommer vi runt udden och där ligger visst en liten fraktbåt precis på ”vår” ankring. Hmmm! Då gäller det att tolka Google Earth bilderna rätt och leta efter en sandplätt någon annastans utan att sätta Carpe Mare på ett rev. Jag framme på pulpitten och skepparen vid ratten med var sin VHF på kanal 77. Vi börjar lära oss det här nu. Här är ju riktigt fint. Klart vatten, grönska och en liten by. På håll verkar till och med stranden ren. Det blir en snorkeltur från båten, brödbak och en sats yoghurt.

När supply båten kommer är hela byn på piren. Alla har något att hämta och bära hem.

Den 17 augusti är det Independence day och här på Romang har man valt att redan nu börja med festiviteterna i form av fotbolls och volleybolls matcher. Alla är engagerade och byn är smyckad med färgglada vimplar. Bästa träningen just här är dock att gå upp för backen i byn. Vägen går från piren rätt upp med en sisådär 45 graders lutning på sina ställen, sedan tar den bara slut vid sista huset längst upp i backen. Det var det vägnätet det. En stig fortsätter upp på berget. Vill man hitta en telefonsignal så får man vandra en halvtimme upp på bergets topp.

Här skulle det finnas internet. Först sades det att pulsarna är slut men att det går igång igen ikväll. Imorgon blir också bra verkar det som. När vi vill koppla upp oss dagen efter så säger dom klockan nio och när klockan är halv tio så är svaret att det inte blir något internet. Nähä…då får kommunikationen vänta ett tag till då då. Men kolla in den snygga designen på recyclade däck.

På vägen genom byn blir det en pratstund på engelska med ”by-äldsten” och med engelska läraren. Båda är förvånade att det finns ett eget språk i Sverige för bara 10 miljoner människor. Ska det vara nödvändigt….

I skrivande stund har ytterligare 200 distans avverkats och Carpe Mare är på väg in till Alor. Här swischar det om 4G så det visslar i mobilen. Härligt! Valsprut på styrbords sida och strömvirvlar på barbords. Få se vad detta leder till för äventyr.