Roadtrip vecka 2

31 januari, 2019 at 21:29

New Zealand: Nelson Lakes, Rainbow Road, Christchurch, Arthurs Pass, Hokitika

Det där med camping med bil/van är en liten vetenskap för sig här i New Zealand. Hyr eller köper man en riktig campervan/husbil så är ju livet lättare. Men gör man som vi att man köper en ”vanlig” bil så måste man fundera om man vill uppgradera den till ”selfcontained”. Det innebär att den bestyckas med någon typ av toalett och med ett vattensystem. Vatten från en dunk som fångas upp av annan dunk… typ. Detta skall certifieras, vilket inte är helt billigt, och då får man ett klistermärke. Har man ett sådant så får man campa på alla campingplatser även på dom utan toalett och vatten. Det är väl ingen campingplats tänker ni, men jo här är det det. Det finns dedikerade gräsplättar som kallas för freedom campingplats. Ibland med och ibland utan faciliteter och många av dessa är enbart tillåtna för selfcontained campervans. Blåbäret är ju i det minsta laget för camparlivet och inte realistiskt att uppgradera, så blåbäret är inte selfcontained. Man kan inte ha allt. Vi tänker att vi campar oftast och bör på något AirBnB ibland. Men nu fortsätter resan…

Lake Rotoiti är också en fin sjö med en bergig fond men här är plötsligt fullt med folk igen. Motorbåtar på släp, familjer med picnic och jättefeta ålar vid strandkanten. Den här skönheten, byggd av någon med svenskt namn, finåker lite hit och dit.

Härifrån har skepparen letat upp en väg ”of the beaten track”, The Rainbow Road. En grusväg tvärs genom inlandet över berg och igenom djupa dalar.

Ibland får man hjälp över vattendragen, om man vill….

Och ibland är det en blötare ”rivercrossing” som skepparen tycker är lite roligare.

Det är vackert men väldigt dammigt och långa stycken är vägen tvärräfflad så allt får en ordentlig genomskakning, inklusive copiloten. Vägen leder ner till östkusten och så småningom till Christchurch.

Men först en camping ”with a view”.

Christchurch ligger på en slätt bakom en gammal vulkan. Här är det väldigt vanligt med jordbävningar. 2010 på hösten drabbades staden av ett ganska kraftigt skalv som dock inträffade på natten och var ganska långt ner i jordskorpan, så inget allvarligt hände då. I ett halvår plågades staden av efterskalv på efterskalv och våren 2011 kom ett ovanligt kraftigt och ytligt sådant som i princip raserade hela innerstan. 180 personer dog, många av dessa var i samma hus. Sedan dess har staden jobbat med att stabilisera marken, riva hus som inte går att rädda, staga upp hus som kan och bör räddas och att bygga nytt. Vilket jobb! På ödetomter har olika grupper tagit initiativ och byggt upp kreativa ”gap fillers”. Ofta konst och installationer där man återanvänder sådant som blev kvar efter rasade hus. Även Street art finns lite överallt att beskåda istället för en kal vägg.

Stan var stolt över sin fina stora katedral. Den ramlade naturligtvis ihop när det skakade så dant men resterna finns fortfarande att beskåda. Som tillfällig ersättning för denna viktiga? byggnad, kom en japansk arkitekt med den lysande idén att bygga en interims katedral av kartong. Personligen tycker jag kartong varianten är både snyggare och roligare. Det känns som om Christchurcharna är rätt stolta över papp katedralen också.

Lite trötta på all körning beslutar besättningen att tillbringa en dag till i Christchurch närområde. Den gamla vulkanen strax utanför stan bildar ett magnifikt utflyktsområde. Vi hittar en riktigt rolig liten camping där ute som heter little river. En liten bäck rinner strax bredvid. Ett svalt dopp är naturligtvis ett måste efter en lång dag i stan. Överallt står bord, stolar i små sittgruppet, hamock och studsmatta för barnfamiljen och små stigar i skogen bakom. På skogspromenaden springer man på kulissen till ”China town” från någon filminspelning. Cikadorna är så högljudda att man knappt hör vad man tänker. Vilket speciellt ställe…

Härifrån blir det bra med en lugn liten utflykt i närområdet. På campingägarens rekommendation styrs blåbäret mot en liten vik i närheten. Medans vi beundrar utsikten långt uppe från backen, kör två bilar förbi i snabb takt. Det är grusväg och lite oklart i vilket skick så det talar ju för bra underlag att dom susar på sådär. Efter några kurvor återfinns den ena av bilarna med näsan före i en buske halvvägs ner för branten. Ooops! Det gick nog lite fort. Men vilken tur att dom siktade på busken annars hade färden ner blivit både brant och lång.

Blåbäret blir räddaren i nöden. Skepparen har så klart ett rep med sig, om utifall att. Och nu kommer det ju väl till pass. Efter några olika försök att dra upp Subarun utan att han tappar fotfäste, är den på rätt köl och bara lite demolerad. Dom två unga herrarna är nog lite chockade men inte mer än att dom en stund senare visar upp sina surfkonster i sällskap med den andra bilens besättning i den här lilla fina viken.

Ett svalt dopp (sisådär 17°) är nödvändigt även för oss efter räddningsaktionen. Och som på beställning kommer ett litet gäng Hectors delfiner in i viken och surfar i vågorna. Dom är världens minsta och finns bara i New Zealändska vatten. Kul! Dagen bjuder också på en ”liten” hike. Den ser lagom kort ut på kartan, går i en loop igenom ett grönskande landskap och man passerar några små vattenfall. Att tracken går 300 meter ner på ena sidan för att sedan i väldigt brant manér leda upp igen, ingick ju inte riktigt i planeringen. Men det är ju bra motion. Svettiga och trötta inleds hemfärd till ”vår” lilla camping. Men äventyren ska inte vara färdiga för dagen… Plötsligt är hela vägen full av får.

Nästa anhalt blir på ett ställe som bär det respektingivande namnet ”Windwhistle”. En extra koll på väderprognosen….jo då, det ska gå bra att bo där inatt. Floden som rinner igenom ravinen har en helt osannolik färg och är ju allt för inbjudande till ett dopp.

Vattnet kommer direkt från dom snötäckta bergen. Brrr!

Nu är det dax att köra rätt över det höga bergmassivet via Arthurs Pass till västkusten. En attraktion är att ta tåget över här, men det verkar för opraktiskt när blåbäret är både färdmedel och bostad.

Och sedan ner på andra sidan. Branta backar….

Hokitika är känd för greenstone (jade). Vädret drar ihop sig till en frontpassage med regn och blåst så besättningen drar sig tillbaka i ett gammalt mentalsjukhus som används som lodge. Ännu ett annorlunda ställe att bo på….