Koll på atoll

24 maj, 2018 at 03:28

Franska Polynesien: Tuamotus; Makemo

Efter 3½ dygn segling dyker vår första atoll i Tuamotus upp, Makemo.

Tuamotus består av ett femtiotal atoller i olika storlekar. Det innebär en landremsa som är kanske 100-200 meter bred som omger platt vatten med korallsand som botten. På remsan växer palmer eller så består den bara av rev. Många atoller har ett eller två pass in genom remsan. Då det är tidvatten på någon meter rinner vattnet in eller ut genom passet. Beroende på atollens storlek, om det har en stor revremsa där vågor slår över, passens beskaffenhet samt vind och väder kan det strömma allt från någon knop till 8-9 knop. Blåser vinden emot strömmen så bildas en så kallad stående våg i passet. Man vill ju helst ha slack, ingen ström, i passet när man kör igenom. I och med att vattnet inte hinner strömma ut eller in helt och hållet när det sjunker eller stiger utanför så är slack i passet mer eller mindre fördröjt mot slack utanför. Är det höga vågor som slår över revet och fyller det med vatten utöver flod så blir det aldrig slack utan strömmar hela tiden utåt. Ja ni fattar att detta är något nytt att tampas med. I alla fall lyckas vi tima vår ankomst till ett par timmar efter högvatten så det borde vara slack eller lite mot, vilket är perfekt. Och mycket riktigt så går det utan problem. I Makemo är passet också utmärkt med enslinje och sjömärken så det är lätt. Innanför är det platt vatten men det blåser lika mycket som utanför. Och…vattnet är naturligtvis turkost och kristallklart. Man ser botten på många meters djup.

Byn ligger precis vid passet och det finns en brygga som man kan lägga till vid utan avgift. Haleluja! Det är så kallad mediterranian mooring som gäller. Stävankaret ut och backa in mot kajen. Där man lägger ankaret ligger små korallhuvuden och så klart hakar vi upp ankaret i ett sådant. Men det håller bra, ju…

Byn har ca 500 invånare, skola för alla åldrar, polisstation, vårdcentral och två affärer. Det du… Man pratar polynesiska och franska men väldigt lite engelska. Alla är oerhört vänliga, hjälpsamma och trevliga trots språkbarriären. Ingen försöka kränga på en något eller är påflugen på något annat sätt. Copra- och pärlproduktion är det man lever på här utöver franska bidrag naturligtvis. Copra är cocosköttet i torkad form som används i livsmedels- och kosmetikaindustrin. Palmerna är väl skötta och står ofta i raka rader. På söndagen springer vi på ett tiotal män i färgglada höftskynken och med blomkrans runt huvudet som står i en halvcirkel runt en 10 meter hög stång med en kokosnöt längst upp. Alla har självtillverkade pilar eller spjut som skall kastas så att dom fastnar i kokosnöten. Helt otroligt men dom lyckas faktiskt. Tyvärr fanns kameran inte med här. Dom tränar nog för tävlingen på festivalen på Tahiti i juli, tror vi.

Det blåser rätt friskt och rätt in i vår sittbrunn. Kajen är just där vi ligger förbunden med en grusplattform och allt detta hamnar inne i båten. Usch! Men det är bättre här än på ankringen utanför där det är rätt så choppy och inget bra fäste, så vi ligger väl här då tills det blåser över.

Många bybor inklusive barn och ungdomar minglar runt här ute på kajen. Dom fiskar, cyklar, badar och lyssnar på musik. Mysigt.

Nästa steg i atollnavigering är att ta sig från A till B inne i atollen. Den är nämligen späckad med korallhuvuden i olika storlekar. Dom växer upp från botten som ett torn ända upp till vattenytan. I det djupare vattnet 25 meter ligger dom glest och syns rätt så väl, helst om man har sol och den kommer bakifrån. I det grundare vattnet ligger dom tätt och är oftast bara på botten, vill säga ofarliga men vissa är höga och måste undvikas. Som tur är har skepparen tidigare ägnat en halv dag åt att ladda ner google earth bilder och lagt in dom i sjökortet men även vårt Jeppeson sjökort visar dom flesta av dessa ”bommies” i satellitfotot. Lite spännande med andra ord men egentligen inte värre än svensk skärgård. På bild en stor ”bommie” på djupt vatten och massa små på grunt vatten.

Skall man sedan ankra så gäller det att hitta en fläck med så få ”bommies” som möjligt för att inte vira kättingen runt dessa. Den kan var väldigt svår att få loss. På Carpe Mare har vi valt ”Soggy Paws” samlade kompendium som guide och i dessa finns många koordinater för både ankringar, pass och annat bra att ha. Dessa har lagts in i sjökortet med stor ackuratess och nogrannhet och det är en stor hjälp i navigationen. Ni som skall hit, kolla in och ladda hem ”Soggy Paws” så länge ni har internet.

Vi hamnar i sydöstra hörnet av atollen i lä bakom palm-motus (en motu är en ö i revremsan) och i sjölä bakom ett brett rev. Här kan det få blåsa som det vill, här är det väl skyddat. Våra grannar är enstaka copra-avverkande män (ibland med hustru) som har ett skjul här ute där dom vilar, äter och sover över. Vi lär oss i en konversation på polynesisk-fransk-engelska att copra har en säsong på 3-4 månader. Dom samlar ihop mogna nötter, delar dom med yxa, karvar ut köttet och transporterar det i säckar till byn. Var och hur torkningen sker här är oklart. På promenad förbi deras palmlott bjuds vi på cocosvatten från gröna nötter. Gott!

 

En morgon upptäcker vi en ny stor svart fläck i vattnet och det tar en stund tills vi fattar att det är ett gigantiskt fiskstim. Dom väller långsamt förbi, som ett levande moln.

Andra grannar är korallhuvuden med alla sina invånare. Där finns ett otal färgglada och randiga små fiskar som gömmer sig i korallerna. En ny bekantskap är, vad vi tror är, kammusslor i alla möjliga färger och storlekar. Jättemånga. Dom öppnar och stänger och dom största har blombladsliknande saker som dom fäller ut eller drar in. Fascinerande. Här kommer också Herr Haj och hälsar. Det finns en del hajsorter i och runt atollen men dom är ofarliga så länge man inte bär på en harpunerad fisk. Då vill dom så klart äta upp den och kan ta fel på var fisken slutar och människan börjar. En jättestor stingrocka flyger majestätiskt förbi när jag kör mina träningsrundor.

Klimatet är svalare och torrare här så fortsatt sanering av stuvutrymmen och sånt är perfekt här.

Promenader blir det också en del. Det är inte len sand under fötterna utan vass sand eller död korall. Riktiga skor är det enda som funkar.

Sedan blir man lycklig varje gång man badar i det helt otroligt klara vattnet. Bonaire släng dig i väggen….