Höga berg och djupa dalar

10 maj, 2018 at 23:06

Franska Polynesien: NukuHiva; Daniels Bay, UaPou; Hakahau, Hakatehau

Lite väster om huvudstan på Nuku Hiva ligger Daniels Bay, fast Daniel har gott hädan för några år sedan. Hans släktingar, typ 6 stycken, bor dock kvar och håller hiken till Marquesas högsta vattenfall i skick. Det kostar några spänn står det i guiden men skall vara värt det. När hikesällskapet anländer är dock ”byn” övergiven. Alla åkte till huvudstan till röstningen igår. Dom är nog kvar där och hälsar på vänner. Den enda som tar emot oss med stor glädje är doggydog. Hon följer med hela vägen till fallet och inkasserar några gosaker vid fikapausen. Hon har nog varit med på hike förr. Naturen är helt fantastiskt vacker. Hiken leder genom bäcken några gånger och sedan in i en smal ravin med jättehöga klippor på alla håll runtikring. Det blir tydligt att man kan göra vadningar på många olika sätt. Vissa försöker till varje pris behålla torra fötter medans andra drar sig fram på alla fyra med vatten upp på låren. I poolen under vattenfallet, som är svårfångat på bild, bor en av dom omtalade blåögda ålarna. Han visar sig i hela sin prakt men det skulle vara att ljuga om jag skulle påstå att han tittade mig i ögonen med sina blå. Men man får väl tro på sägnen. Fet var han i vilket fall som helst.

 

 

 

Även här hittar man fornlämningar i form av gamla husgrunder, vägar, vattenledningar och naturligtvis en Tiki. Vi kallar honom fotbollstiki.

 

Det skulle finnas möjlighet att köpa frukt och cocosnötter här men även efter fullbordad hike är byn helt övergiven. Ingen kostnad men ingen frukt. Hmmm…

 

Nästa och vår sista ö i Marquesas är Ua Pou. Hamnen i Hakahau är trång, swellen rullar in, imorgon skall Aranui lägga till och öns utriggarkanotister skall tävla. Var och hur skall man då ankra måntro? Vi tror oss hitta en bra plats med skydd för värsta swellen och lägger ut ett akterankare. På eftermiddagen är det generalrepitition för byns ungdomar i ”köra kurva med långkanot”. Carpe Mare ligger lite för långt bak och det blir väldigt tight för dom stackarna att ta sig runt bakom vår häck. Siste man i kanoten måste ducka under badplattformen. Vi blir således ombedd att inför tävlingen nästa dag flytta lite längre fram. Först skall dock Aranui lägga till, sedan kan vi flytta fram. Trodde vi ja….

 

När Aranui kommer in och lägger sig vid kajen visar det sig att hon är längre än vi trodde och resultatet blir att vårt huvudankare ligger under Aranui som således ligger typ 20 meter framför vår näsa. Inte mycket att vifta på där i syfte att göra plats åt tävlande. Och inte går det att flytta någon annanstans heller när nu ankaret ligger där det ligger. Det går ju naturligtvis inte att lämna båten och gå iland i denna trängda situation. Men, men, vi saknar inte underhållning.

 

 

 

På Aranuis förtöjningslinor samlas byns barn och ungdomar och balanserar, hoppar i olika formationer och har allmänt roligt. På stranden myllrar folk i och vid vattnet samtidigt som utriggarkanotisterna tävlar. Flickor och pojkar i olika åldar tävlar. Man kör en runda, hoppar ur sin kanot och springer att varv runt en pinne på stranden medans någon vuxen tömmer ens kanot på vatten. Sedan är det en runda till. Ungar välter, andra hakar i sig i varandras utriggare, coacherna coachar, hejar, räddar och tröstar. Ett spektakel av första klass med andra ord. Vi försöker hålla oss ur vägen så gott det går, hejar på ungarna och väntar på att Aranui äntligen skall lämna. Vilken dag….

 

Med allt detta kan man lätt glömma att utsikten från båten upp mot Ua Pous spetsiga bergstoppar tar andan ur en när molnen skingras. Det är vulkanernas kärna av lava som har stelnat. Allt annat runtikring har vittrat bort men den spetsiga kärnan står kvar. Häpnadsväckande! Det som är bra med Aranui är ju naturligtvis att hon kommer med massa goa ostar, pastejer och annat smått coh gott som vi gärna vill fylla båten med inför dom ganska folktomma Tuamotus. Handlingen går över förväntan men frukt och grönt är fortfarande lite tunt ombord. I hopp om bättre lycka där, svischar vi över till viken på andra sidan ön, Hakatehau. Där finns kanske någon som vill sälja lite sånt. Väl på landbacken frågar vi en man som just kapar lite buskar om han vet någon som har frukt och grönt att sälja. Jo visst, det har han. Tisentos besättningen kommer av en slump lummandes i samma ärende. Alla bjuds att hoppa i hans pickupp och ”off we go”. Först till en gammal herre som har bananstockar hängandes framför stugan och sedan vidare upp i bergen till chafförens odlingsmark. Det visar sig att han har både pampelmousseer, mango, cocosnötter, citroner och pumpa.

 

Utsikten är det inget fel på heller från denna sidan.

 

Kvällen avslutas med en avskedsdrink med TiSento som väljer en annan väg från och med nu. Sorgligt men sån är långseglarvärlden. Nu riktas blicken framåt till Tuamotus. Makemo atollen är vårt nästa mål. Tre och en halv dags segling bort.