Den lille fältbiologen…

1 februari, 2018 at 18:31

Panama: Las Perlas; Islas Platanitas

På väg till Isla Viveros stöter vi på en liten lagun med en jättefin liten inbjudande strand. Islas Platanitas eller Platanal heter stället. Med tidvatten upp till 6 meter får man hitta på lite kreativa ankringslösningar. Det blir en medelhavsvariant med snöre i land fastknutet vid en palm.

Vid promenad runt den lilla ön visar sig massor med vackra vyer och olika formationer.

Ett träd som envisas med att vara kvar. Det gäller att hålla i sig.

På baksidan hittar vi en sandrevel eller vad man nu kallar ett sånt här näs. Vid högvatten är den helt under vatten.

I en liten vattenpöl bor dom här sniglarna utan hus som bråkar lite med ett gäng eremitkräftor i hus. Undrar om dom är avundsjuka.

från Carpe Mares sittbrunn går solen ner precis bakom den här lilla knallen med ”rufsig frisyr”.

Det blir några dagar i den lilla lagunen med vår egna ö och då får man uppleva djurlivet på nära håll.

En av underhållningarna är Cormoran-lunch. Cormoran på internationellt språk = Skarv på svenska = Ålakråka på blekingska. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att dom kommer flygandes i tusentals på oklar signal. Landar alla på samma ställe och äter fisksoppa. Ett himla hallå blir det. Dom dyker och sprattlar och flyger vidare ett stycke och driver ihop fisken i grytan.

Pelikanerna är välkomna att vara med men verkar tycka att det blir lite för stökigt med alla dessa härjande Ålakråkor.

Hägrarna står på kanten och norpar åt sig en och annan förskrämd småfisk som hoppar i land.

Och efter avslutat måltid behövs en välförtjänt vila och fjädertorkning. Då står dom lite överallt och kacklar förnöjt.

 

Den andra underhållningen är Eremitkräfts-möte i solnedgången. Vid första örundningen möts vi av denna syn när vi kommer runt sista hörnet. En miljon Eremitisar i olika storlekar och med många olika former på sina skal. Hela stranden rör sig. Vi har ju mött Eremitisar på många ställen innan men aldrig i denna mängd. Helt sjukt! Man kan ju undra hur dom hittar sina skal och hur dom gör för att byta upp sig när det gamla skalet blir lite trångt. På skoj har vi alltid sagt att dom nog har bytardagar men frågan är ju hur gör då den största …

 

Google har ju svar på allt och där kan man läsa att det är nästan precis så dom gör. Hittar en Eremitis med bytarambitioner ett skal som är tomt men för stort för just honom så sätter han sig ner och väntar. Så småningom kommer fler intresserade och dom gör upp om storleksordning i gott samförstånd. Det bildas en kö i fallande storlek. Varje ”man” håller stenkoll på skalet framför. När sedan den felande länken dyker upp så blir det ett himla bytande på löpande band. Undertecknad är en förtappad fältbiolog och måste ju testa sånt här. Vid lågvatten finns det ett och annat skal att hitta som man sedan erbjuder en grupp Eremitisar i lagom storlek. Och javisst, den största tycker om vad han ser och hoppar över och näste man tar över hans och så vidare. Helt galet!

För er andra förtappade fältbiologer så finns här en länk till en liten filmsnutt om ämnet. Inte min då utan David Attenboroughs. Här

 

Nedanför finns min lilla filmsnutt om både Cormorander och Eremitkräftor att beskåda. Filmtekniskt inte riktigt i samma klass men men ….

RAN dök upp igår och det blev en gemensam avskeds-sundowner på stranden och efterföljande middag i Carpe Mares sittbrunn. Här skiljs våra vägar. Dom sticker norrut och vi västerut. Vi kommer att sakna dom….