Las Perlas: verkstad i paradiset

26 januari, 2018 at 23:50

Panama: Las Perlas; Isla Contadora, Isla Casaya

Nu längtar vi efter friskt vatten att bada i och färre bussar och bilar i omgivningen. Las Perlas är ett litet örike strax sydost om kanalen. 30 nm, vill säga 5-6 timmars segling, om det blåser. Tidvatten är något att ta hänsyn till då det gör att det kan strömma upp till 2 knop åt rätt eller fel håll. Det blir en tidig start för att få tidvattnet med oss och vi seglar gennaker på ett helt platt hav med bara 3-4 m/s. Det har inte hänt på länge. Det går nämligen bara om vattnet är riktigt platt, inga vågor. Men vi är ju i stilla havet….

I Las Perlas är det gott om sjöfågel. Alla möjliga sorter.

Första anhalt blir Isla Contadora. Detta har varit kändisarnas ställe men är idag lite mer för även mindre rika medborgare.  Vi droppar, mycket passande, ankaret vid Playa Sueca, en folktom nudiststrand. Ner med dingen i vattnet och ut på uptäcksfärd. Dom fina hjulen, som vår ”Magic Carpet” har fått för att lätt kunna dras upp på stranden, fastnar totalt i den mjuka sanden. Nähäää, då får vi väl retirera till moderskeppet och blåsa upp kajaken. Sagt och gjort i anletets svett. Den ena åran i dingen är nämligen frakturerad och steloperationen höll inte måttet. Paddla in med kajaken går förvånansvärt fint även om vi inte har övat på detta på väldigt länge. Låsa fast den vid en stubbe och se sig om.

Playa Sueco i all sin obefolkade prakt….

Ett stycke längre bort ligger den ”befolkade” stranden med hus och restaurang. Inte fel heller.

Det vanliga transportmedlet på denna ö är golfbil. Det finns bara enstaka bilar. Många fina stora sommarhus som ingen är hemma i, bara trädgårdsmästaren jobbar.

Vi promenerar runt hela ön. Här finns flera små restauranger, en supermarket, som är mer market än super, och en liten liten flygplats. På väg tillbaka till Playa Sueco och Carpe Mare passerar vi den här bilderboksvackra stranden. Där borta ligger en avdankad färja på land. Konstigt…

Det visar sig att det finns en stooor avdankad resort som hör ihop med färjan. 300 rum har det funnits. Sofia Loren, John Wayne, Julio Iglesias och den iranska Shaen har bott här. Vilken blandning…. Ägaren var enligt google en knarkkung som dock sedermera omkom i en flygkrasch. Då var stället redan på minus i bokföringen och ingen ville ta över. Så nu står det här som ett gammalt monument över misslyckade investeringar. Mycket märkligt på en sådan fantastiskt fin plats.

När besättningen återvänder till kajaken så har den nog tyckt att det var lite varmt om rumpan i solen och släppt väder i några sömmar. Lite svårpaddlat kan man nog säga att det blir utan sidoväggar i kajaken. Skönt att ha kameran i vattentät väska. Försöket att paddla slutar med dubbla vurpor och slutligen simning med kajak tillbaka till moderskeppet. Ok, är det inte det ena så är det det andra som går sönder. Limma kajak, nästa….

Det där med tidvatten gör ju saker och ting lite mer komplicerade. När strömmen vänder drivs Carpe Mare åt ett håll av vattnet och åt ett annat av vinden. Vågorna kommer från ett tredje håll och då är cirkusen igång. Livet ombord är ungefär som på Atlanten fast man rör sig inte framåt. Låt oss leta efter en lugnare ankarplats.

Isla Casaya har en vik som pekar rätt i den nuvarande vinden. Det tar vi. Här är INGEN annan människa överhuvudtaget. Provtur med den nylimmade kajaken i kvällningen. Ekvatorn är numera väldigt nära vilket gör att solen är rätt så närgången mitt på dagen. Sen eftermiddag är dock helt perfekt. Klimatet på denna sidan kanalen och bort från fastlandet är mycket torrare och nätterna är nästan lite svala. 25-26 grader typ.

Och en strandpromenad. Ser ni mig?

Som avslut på dagen en vacker och faktiskt ganska vindstilla solnedgång.

 

Finns det en ö så måste man försöka gå runt, även om det bara blir ett stycke runt. Även vid denna aktivitet är tidvatten en extra liten krydda. Kommer vi att kunna gå tillbaka här om en stund, eller?

Hen bor här på ”vår” strand och förkunnar högljutt att vi nog betraktas som inkräktare.

Carpe Mares botten måste också skrubbas igen. Jo och vad händer då tror ni? Dykkompressorn lägger av. Vi är tydligen inne i ett ”saker-går-sönder” stim av den mer ihållande sorten. Att-göra-listan hade ju just krympt till något överskådligt. Nu måste man först laga något, innan man kan laga, vad man först tänkte laga. Det är så att till och med ”Mac Gyver” är lite moloken.

Men…åran är lagad och stabil, reservdelar beställda från Australien till kompressorn och åtminstone ena sidan av kajaken är tät. Nu kan vi börja laga det vi tänkte laga och här är ju väääldigt vackert…..