Lååångt hemifrån

10 december, 2017 at 23:41

Panama: San Blas; Obaldia till Nargana

När man kommer fram till Panama i morgonljuset möts man av den här synen. Dimhöljda berg. Där bakom ligger Stilla havet…

Inklareringen i Obaldia är bland det värsta i byråkrati och mängd papper, med 7 kopior, som vi har varit med om. Nu ska vi ”bara” lämna några av dessa kopior till den lokala polismyndigheten. Det visar sig att dom även vill besiktiga Carpe Mare men att den ena äter lunch och när han väl är färdig så finns det ingen båt tillgänglig att transportera ut myndighetspersonerna med. Carpe Mare ligger strax utanför på svaj och dansar vilt på den inrullande swellen. Dom överlägger en stund med varandra, tittar på oss, överlägger lite till, konstaterar att vi är från Sverige eller Schweiz eller något. Vi ser väl ärliga och oskyldiga ut. Jo, vi får åka vidare utan inspektion. Tack för det, för här vill vi inte ligga under natten.

En timme upp längs kusten ligger en pytteliten välskyddad vik som vi tillbringar natten i. Det nyinköpta myggnätet från Bauhaus hängs upp under biminin och det verkar fungera bättre än vad man skulle kunna tro.

Här ligger den första Kunaindian byn. San Blas heter på Kunaspråket, Kuna Yala och tillhör Kunaindianerna. Dom har en överenskommelse med Panama att dom får leva här enligt deras traditioner och under sitt eget styre. Byarna ligger på små öar. Husen ligger tätt, tätt ihop för att få plats. Varje by har tre chiefer, man får inte gifta sig utanför Kunafolket och beslut fattas efter ett rådslag i den så kallade ”congresson”. Där sitter byborna i en given ordning och överlägger.

Kunaindianerna lever på fiske och brukar en del jord på fastlandet i anslutning till sin ö. Några av fiskarna kommer förbi i sina urholkade stam-kanoter och snackar lite. Dom kan läsa och några kan även något ord på engelska, annars är det ”bad spanish” som gäller.

Längs vägen passerar vi många sådana byar. Vi hälsar på i en by som ligger nära vår ankringsplats, Caledonia. Man får inte fotografera i byn utan att betala. Kvinnorna bär traditionella kläder med en så kallad ”mola” runt livet och färgglada band runt vaderna. Detta är väääldigt långt hemifrån. Varje by tar betalt om man ankrar i deras vatten (12-15USD) och denna by tar även 3 USD per person för att vi får komma in i byn. Det blir mycket pengar detta…

I Ustupu, den största kunabyn, kan man köpa simkort. Så där går vi också i land. Innanför ett staket med en levande papegoja på entréporten sitter ett gäng traditionellt klädda damer varav en har en liten låda med sim-kort i knät. En dollar för kortet och 5 för en veckas internet. Väl ute i båten så är kvaliten 2G och väldigt långsam. Nåja, vi går och lägger oss. Vid midnatt börjar det rassla i telefonerna. 38 nya mail och många fb nyheter. Nu stängde ungdomarna på Ustupu nog av sina mobiler….

Nu ska vi hitta en fin palm-ö där vi kan ta det lite lugnt! Aridup passar bra. När vi har lagt ankaret gör vi en sväng med jollen för att kolla hur nära revet ligger. Jo, så klart, för nära. Nytt försök med ankaret kasande på korallbotten. Inte bra. Några försök senare ligger ankaret fint nedgrävt i sand men då blåser det upp från fel håll och avståndet till revkanten är inte riktigt safe. Och det ska blåsa på detta hållet i några dagar nu…. Ok! det får bli en natt i Snug Harbour i sällskap av en hel del No-See-Ums (jättejättesmå knott som bits så in i norden). Urrrg!

Och sedan kommer vi fram till ”civilisationen”, Nargana! Här finns 3G och byn har beslutat att lämna dom gamla traditionerna! Datorn dreglar efter windows uppdate och äter upp den första Gigen bara så där utan att blinka. Så trött man kan bli på det där med tekniken….

Men här är ju vår första riktiga palm-ö!

Och så måste det ju sägas lite om navigationen här. Dom vanliga sjökorten är inte till någon större nytta som ni ser. Man måste ha Eric Bauhaus Cruising guide och hans hemmasnickrade sjökort i plattan. Dom stämmer nästan alltid….